I den ibland nästan paniska klimatfixering som råder skrivs det nästan varje dag om olika saker man kan göra för att minska sin inverkan på miljön. Ett av tipsen som återkommer är att äta närproducerad mat – tanken är att det minskar utsläpp, eftersom råvarorna inte behöver transporteras över långa sträckor (eller hållas kylda på vägen).
mangoldbladDet mest miljövänliga jag kan göra måste väl då vara att äta uteslutande närproducerat – frågan är om det går? Jag bestämde mig för att försöka i en vecka, för att testa. Som Supersize Me, men inte lika flottigt som att äta bara McDonalds. Jag valde att dra gränsen vid 25 mil, eftersom det är ungefär där de flesta definitioner landat som jag kunnat hitta.
När jag tittade i kylskåp och skafferi innan veckan började kändes det nästan lite pinsamt. För det första fanns där mycket mer mat än det någonsin gör annars, eftersom jag planerat hela veckans inköp i förväg – så där som man vet att man borde men aldrig riktigt kommer sig för med. För det andra kändes det på som om det gått för lätt. I ett svep lyckades jag fixa nästan allt. Där fanns kött och fisk och ägg, grönt och lite frukt, det fanns bröd, och rågmjöl till gröt, det fanns potatis. Just då kändes det som om jag skulle kunna äta nästan som vanligt.
Nästan, i alla fall. Närproducerad mjölk går i princip inte att köpa på laglig väg utom i ett fåtal områden, även om man kan få lite av en snäll bonde om man lovar att inte skvallra. Ris stod inte att finna, inte heller pasta – om jag var riktigt ambitiös kunde jag förstås försöka trolla ihop egen ravioli, men det får nog finnas gränser. Med några undantag fick jag ihop mat som jag tyckte borde räcka till nästan hela veckan, och allt på en och samma plats.
rundzucchiniDet kanske inte är fusk, ändå – Bondens egen marknad, där jag laddade upp inför veckan, finns under delar av året på ett tiotal platser i landet, och är därmed en rimlig möjlighet för åtminstone en del av befolkningen. Och när det gäller utsläpp är det definitivt mer miljövänligt att varje bonde transporterar maten till en plats, än att alla de besökande – däribland då jag – ska åka bil till var och en av producenterna. (Under de delar av året då de inte smäller upp sina stånd får man väl cykla länet runt med släp, om man ska vara miljösnäll.)
Den uppenbara nackdelen är att det är dyrare. Allt det jag köpt, som jag tänker mig ska räcka veckan ut, kostade omkring 700 kronor, för en person – nästan tre gånger så mycket som jag brukar lägga ut. Och då höll jag ändå ganska hårt i pengarna.
Jag försökte mig på att söka på internet för att hitta alla de saker jag ville äta, och blev vimmelkantig efter ett par timmar. Det finns, men det tar tid. Och om man inte är jättebra på geografi behövs atlas och linjal. Testade också min lokala saluhall, och blev glatt överraskad. Grönsakerna kommer tydligen nästan allihop från Mälardalsområdet. Likaså kalven i disken en bit bort, även om större delen av köttet där kom från Gotland. Värre var det med ost och bröd – i ostdisken erbjöds jag senap, och brödförsäljarna kunde bara lova att deras limpor är bakade i en närförort, inte något om varifrån ingredienserna kommer.
En snilleblixt ledde mig att kontakta naturbruksgymnasierna i området, men det var lite skralt med försäljningen, även om det finns. Dessutom krockar tiderna ofta med Bondens, så man måste kanske vara två och dela på sig.
Måndag
morotsbergVeckan börjar med vattgröt. Lokala havregryn går inte att få tag i, men rågmjöl och vatten blir ett ganska bra substitut. Lite klistrigt – önskar att jag hade mjölk, men är ganska road av att äta något så prosaiskt som vattgröt.
Jag är lite stressad eftersom en sen bio igår innebär att jag inte har någon lunch färdig. Det känns som att allt jag har kräver lång koktid och förberedelse – tills jag får en ingivelse och gör kalkonpytt. Funderar ett ögonblick på budget-olivoljan jag pytsar i pannan. Det fanns olja att köpa på Bondens, men det tänkte jag inte på då.
De små små gröna vindruvorna jag äter till mellanmål smakar lite beskt, och lite blåbär och smultron. Gott men förvirrande. Synd bara att de inte är särskilt miljövänliga – i svenskt klimat är det i princip garanterat att de har odlats i uppvärmda växthus. Detsamma gäller för en hel del andra saker som inte kan odlas ute året runt – tomater, till exempel. 80% av drivhusen i Sverige värms upp av fossila bränslen som diesel och olja. Många, däribland Naturskyddsföreningen, går så långt som att mena att vintertid är det bättre för miljön att köpa importerat än lokalodlat.
Frukt och grönt kan vara problematiskt på fler sätt – i södra halvan av Sverige måste man använda stora mängder bekämpningsmedel mot skadeinsekter. SCB:s siffror visar att det kan gå åt upp till 100 gånger mer vid odling av frukt och grönsaker än när man odlar spannmål.
squashchiliJag har planerat lite illa och blir hungrig halvvägs in på eftermiddagen. En kollega köper en kexchoklad och äter den så högljutt som möjligt. Jag funderar på om det vore OK att gnaga lite på honom, men kommer på att i vilket fall är han född i Göteborg, så det går inte. Väl hemma slänger jag i mig en morot för att stilla hungern medan jag lagar middag. Kalkonchorizo är kanske ett gränsfall, kommer jag på – den innehåller kryddor och saker som jag inte vet ursprunget på, men huvudingrediensen är näruppfödd kalkon. Jag är för hungrig för att resonera.
Min renlärighet varierade tydligen på marknaden utan att jag märkte det – korven slank med, men jag köpte bara surdegsbröd, eftersom det inte fanns bröd med närproducerad jäst. Jag tar lite hemkokt vinbärssylt på, och sänder en tacksam tanke till saft-och-syltmamma, som absolut skulle ge mig en burk. Redan efter en dag blir jag orimligt glad av något sött. Dessutom har den bara åkt tunnelbana från trädgården i förorten och är därmed närmast utsläppsfri. (Den lilla mängden socker och pektin som finns med låtsas jag att hon hade i trädgården.) Det fanns sylt och marmelad att köpa, förstås, men jag är i vanliga fall inte mycket av en syltmänniska och tittade inte ens dit. Då.
Tisdag
Mer vattgröt. Lunchen är stekt lax med kokt blomkål och broccoli, och sallad på kål och morot. Lax är jättenyttigt, och det är ju trevligt. Dock ska jag inte känna mig för nöjd. För varje kilo odlad lax går det åt tre kilo “proteininsats” – oftast fångad vild fisk – till foder. Då är det nog bättre att äta den vilda fisken direkt istället, även om den kanske är mer långväga. Det finns försök med musselodlingar och olika vegetabilier till foder, men det är inte satt i system än.
Halvvägs genom lunchen blir jag plötsligt oförklarligt illamående. Funderar på om min kropp genomgår någon slags abstinens på E-siffror och kemiska tillsatser.
Onsdag
Gröt. Gröt gröt gröt.
Improviserar något slags quiche med lax, potatis, rödbetor, ägg och rågmjöl. Måste, lätt generad, slå upp hur länge rödbetor ska koka, eftersom jag nästan aldrig äter det annars. Jag äter ett kokt ägg till mellanmål och försöker skala det i smyg så ingen ska se.
Blir fantastiskt hungrig och tar en morot och en kalkonskiva när jag kommer hem. Jag är generellt mer hungrig än jag brukar vara, och kan inte räkna ut riktigt vad det beror på. Det jobbigaste är ändå inte i sig det att vara hungrig, utan att jag inte enkelt kan åtgärda det. I vanliga fall skulle jag springa in någonstans och köpa en frukt eller något, men nu måste jag gå omkring och känna mig lite vinglig om det är så att jag planerat dåligt.
Folk reagerar lite olika när jag berättar om min vecka. Det verkar både intressant och svårt; någon tror att jag kommer att gå ner i vikt. Det roligaste är de som blir engagerade, men lite illvilligt – kan du röka? Kranvattnet då, var kommer det ifrån? (Cigaretterna försvarar jag med att det är inte mat, vattnet med att annars dör jag.)
På tre dagar har jag förvandlats till en jobbig människa som bara kan prata om vad hon inte kan äta, och vad hon för tillfället är sugen på. Känner mig ganska tacksam att folk umgås med mig ändå. Suget varierar mellan bullar, avokado, pasta, och te med mjölk.
På Bondens hittade jag faktiskt en liten melon, som jag återupptäcker i traven med mat. Stora bitar i en skål känns som en enorm lyx; den är fantastiskt söt och mjuk. Åtminstone de första bitarna – sen när jag känner efter smakar det inte så mycket som det borde.
Kommer på mig själv med att vilja hoppa över middagen, för att jag är trött och grinig och inte orkar försöka fundera ihop något. I vanliga fall skulle jag kanske ge upp och äta pasta med ost och ketchup, men det går ju inte. Ett tag går jag och gnager på några av de små saker som finns – morötter, världens minsta päron – men det håller inte i längden. Kokta majskolvar blir lösningen – väldigt gott, men lite torrt. Jag fuskar och stjäl lite av sambons smör, och hoppas att han inte ska märka något. Vad nu det skulle göra för skillnad.
Jag går ut, och dricker bara vatten – en vän förbarmar sig och tar ett glas åt mig när hon köper vin, så jag slipper onda blickar från bartendern. Funderar på att ringa runt till Stockholms krogar och kolla vem som har lokalproducerade drycker. När jag kommer hem kollar jag – Kopparberg är faktiskt bara 22 mil bort. Undrar var de får sina äpplen ifrån? (Sambon påpekar att Spendrups ligger i Stockholmsområdet, men problemet kvarstår.)
Torsdag
Jag har definitivt tröttnat på gröten, men har kommit på att jag kan ha i lite av mammas sylt.
Surdegsbrödet har möglat, och jag upptäcker att jag blir ledsen på riktig. Jag tror aldrig jag förut varit så här fokuserad på vad och när jag ska äta nästa gång, vad jag kan äta, och om det går att fuska.
Äter strutsbiffar och kokt potatis till lunch – kallt. På lunchpromenad tar mitt sällskap en hamburgare, och jag orkar inte leta efter en mikro. Strutsfärsen kostade 89 kronor kilot, vilket inte är lika farligt som vissa andra bitar av fågeln i fråga. Naturskyddsföreningen ser annars helst att man håller sig till kött som gått på naturbete, eftersom det håller landskapet öppet och uppmuntrar biologisk mångfald – och, förstås, att det inte går åt energi till att producera annat foder. Lamm och nöt som fått beta är alltså bättre än gris eller fågel, i deras ögon.
Jag går med bästa vännen som ska handla lite mat. Hon börjar med att, som andra, reta mig genom att peka på allt jag inte kan äta. Sen kommer hon på något:
– Finns det inget godis du kan äta då?
– Frukt är godis, säger jag och darrar lite på rösten.
– Nä men allvarligt. Något med kemikalier i och så.
– Du, det finns nog i princip inget i den här butiken jag kan äta, säger jag, halvt melodramatisk och halvt allvarlig.
– Hon ska köpa te också, och frågar i ett anfall av skämtsam solidaritet tjejen bakom disken var det kommer ifrån. Det är tur att jag inte dricker kaffe, då skulle jag nog ha slagit ihjäl någon eller brutit ihop ungefär i tisdags. Men de kryddiga téerna luktar fantastiskt gott.
Fredag
Det blir en sen brunch på korvpytt med zucchini och stekt ägg, eftersom jag inte behöver vara någonstans förrän lite senare. Det är en liten liten falukorv med en gris på förpackningen, som ger mig dåligt samvete. Det blir lite nära – en faktisk gris inte så långt bort som fått sätta livet till. Fast gott var det.
Jag fastnar ute på stan och är lite för långt mellan måltiderna – och köper en drickyogurt strax innan jag kroknar helt. Jag får mystiskt dåligt samvete, som om jag svikit mina principer och komprometterat experimentet.
Middagen är ugnsbakt omelett med kalkon, zucchini och salladslök. Fantasin börjar definitivt tryta. Till har jag sallad på tomat och gurka – växthusodlat men väldigt gott. Sambon försöker reta mig genom att fråga om han ska köpa lite thaimat åt mig också. Lite senare ska han ut och köpa godis och frågar helt tankspritt om jag vill ha något, vilket gör mig högst förnärmad.
Lördag
Brunch igen – något raggmunksliknande, med mammas sylt till.
Veckans marknad är bara några kvarter bort – jag har sett fram emot den i ett par dagar för att fylla på förråden i slutspurten, men nu när den är här har jag liksom gett upp. Jag ser fram emot att slippa tänka, och att få äta lite vad jag vill lite när jag är sugen. Vännerna frågar om jag tänker svulla en minut över midnatt på måndag – och om jag hade en svullardag förra söndagen. Svaret är nej på båda frågorna – men det är inte utan att idén har sin charm.
Jag går på fest och blir bjuden på tiramisu som luktar helt fantastiskt, och får stålsätta mig för att säga nej. Någon frågar om det räknas om någon annan har lagat maten, och det måste det ju göra. Någon annan frågar om rågmjölet i min gröt är skördat med lokalproducerad traktor.
Söndag
Jag får dåligt samvete när jag slänger bortglömd och vissnad spenat. Statistiken tyder på att så mycket som 25% av den mat som kommer in i svenska hem åker ut igen i soporna (istället för, hm, på ett annat sätt) vilket känns som större resursslöseri än lite spanska tomater. Å ena sidan hjälper det förstås att planera menyn i förväg, som jag har gjort. Å andra sidan blir det jobbigare om planen havererar, eftersom saker hinner bli dåliga.
Jag åker ut till en vän. Vis av skadan har jag innan jag åkte gjort i ordning mat som jag kan ta med och värma där. Hemgjord tomatkross är godare än burk, upptäcker jag.
I efterhand önskar jag att jag hade fått tag i lite ärtor och bönor – de kan torkas, så man kan äta dem året runt även om det inte är säsong, och de är bra för att fylla ut nästan all mat. Det är så dags att tänka på det nu, förstås, men nästa gång, om jag någonsin får för mig att… nä. Men det är bra att veta.
I mål
Vad blev då svaret – går det att äta bara närproducerat? Jo, visst går det. Men det tar en del tid, pengar, och energi. Och man kan inte klappa sig på huvudet och räkna sig som miljövän, om man inte också ser till att äta grönsaker i säsong, och kött som gått och betat. Och då kan det bli ännu lite svårare.
Visst kan det göra skillnad att byta ut saker man ändå hade tänkt äta, mot saker som orsakat mindre utsläpp. Men det finns olika sätt att göra det på. Jag sparade kanske något kilo koldioxid under min vecka – men gjorde det mer skillnad än att jag åkte tunnelbana istället för bil? Man behöver inte ha våldsamt dåligt samvete om det inte alltid går att leva upp till sina ideal. Ska man hålla koll på ursprung, säsong, rättvisemärkning, genmanipulering, antioxidanter och glykemisk påverkan blir det ingen tid kvar för att vare sig äta eller leva.
Och tills jag kan få tag i en garanterat helt utsläppsneutral kanelbulle tänker jag inte göra om det här experimentet.
Fotnot: Artikeln skrevs för två år sedan, men publicerades inte då. Den omnämnda sambon flyttade ut strax efteråt, helt orelaterat till lokalätandet. Tror vi. Julia Skotts blogg hittar du här.
Inspirerat av “Farmers’ market” i England och USA. Har som koncept att alla produkter odlas eller föds upp på gårdar som ligger nära marknadsområdet. Finns på ett tiotal platser i landet
Finns över hela landet – kontakta dem som ligger nära dig och fråga om de har försäljning.
På kan du hitta information om hur man handlar miljövänligt och hur olika produkter påverkar miljön.