Varför har man saker på vinden? Jo för att man antingen inte har plats eller vill ha dem i bostaden. När man lägger druvor på vinden så kan man förmoda att det är för att de inte får plats i någons jäsningskar. Eller inte platsar där. Men det är inte vad de norditalienska vinalarmisterna berättar. Nej, de säger att den i bästa fall koncentrerade druvmusten med dragning åt sherry och russin är resultatet av anor och tradition. Som syftar till ett av druvmust koncentrerat, fullmatat vin för alla att gilla.
För mig är det aningslöshet och tradition i klass med monarki. Det vill säga inget som någon någonsin efterfrågat. Ett statsskick baserat på släktträd. Ett statsskick vars representanters fritid, snygga arvingar och deras dito partners, många stackare fyller sin tillvaro med. Det är något som bara pågår tills någon sätter ner foten. Jag var nyligen en av dessa stackare i mitt förhållande till Amarone. Nu vet jag bättre.
Amarone är lika uppblåst som melodifestivalen. Det är den första bluffen under tjugohundratalets första decennium. Bortsett från den goda flaska som Anna S gav mig i maj 2006 så är det ett så kallat ryssfemmevin. (Just vinet från Anna S kallas för Amarone, men det är egentligen mycket bättre än så, borde nog heta något annat.)
Om Amarone kom från Napa eller Barossa skulle alla vinskribenter dissa det. Nu när det kommer från Veneto mumlar man och suckar underdånigt. Bara för att det kommer från en Italien, för övrigt en av Europas mer dysfunktionella republiker.
Corvina, molinara och rondinella, ni gör ert jobb så mycket bättre i vanlig fin valpolicella.
Amarone, nej jag skulle inte tro det. Häromdagen var det den vördnadsbjudande Serego Alighieri Vaio Armaron som lämnade mig kall. Just nu sitter jag och plågar i mig den svindyra Tommasis variant av häxbrygden. Från 2000. Ett vin som jag inte önskar min värste fiende.
Tacka vet jag Château Montus 2002 som vi också drack i kväll! Motsträviga tanniner och champinjonsoppa i doften. Jag borde verkligen inte skriva detta men om Montus är Juliette Binoche, så vill Amarone vara Sophia Loren men blir Cicciolina. Jag skäms redan för den kassa liknelsen. Vad ripasso är vill jag helst låta vara osagt.
Kommentarer
19 svar till ”2000-talets bluff nr 1: Amarone”
Låt mig bara säga att ett visst Serego Alighieri – som av en viss vinskribent BÅDE fått maxbetyg och epitetet ”fynd” – blev årets dyraste vinistärningar för såser in spe.
Härligt att se ditt inlägg även här. Motståndet måste spridas!
Amarone är lite som KTHare & överrökig whisky. En poststudentikos tilldragelse för de som bara uppskattar överdrifter.
Just det – Glömde
Här faller domen tungt.
Jag tar propellermössan på
Jag tar propellermössan på
En Amarone då och då
Trodde jag alla ville få
Men om min smak är svulstig då
jag denna dryck i glaset slå
så tar jag utan skam propellermössan på
Jag håller med om att Amarone-hajpen liksom maltwhiskey-boomen känns som ett svennefenomen. Den sötsyltiga smakprofilen med kokt frukt faller inte heller mig personligen på läppen. Men, precis som med portvin finns det ju strålande viner även i den här kategorin som är gjorda på traditionellt vis och som aldrig skulle kunna smaka likadant någon annanstans i världen. På samma sätt som att tannat ger unika viner i Madiran, exempelvis Montus.
Åh, jag älskar såna här texter, där kunskapen ligger inbäddad i en elegant dramaturgi. jag gillar faktiskt amarone till ost. Men senaste året har jag blivit besviken varje gång jag druckit det. Jag och amarone är helt enkelt inte bundis längre, jag vill ha mer struktur. Givetvis finns det undantag, men barolons märkliga ställning måste ifrågasättas.
Barolon? Vad har den gjort för ont?
Alf: Amarone menar jag, var ju bara trött.
Även Barolo skulle dock må bra av att ifrågasättas lite mer. Misstolka mig inte, jag älskar mycken Barolo, men alltför många flaskor även från detta distrikt kallas dock per automatik för kanonviner just för att det står Barolo på etiketten. Det är som om folk stänger av den analytiska förmågan och direkt får något fuktigt i blick när de ser kända (oftast dyra) appellationers namn skrivna på en flaska, så fuktig att de tycks halvt blinda för vad de öht egentligen(!) själva tycker. Men kanske begär jag för mycket av ett folk som sedan barnsben lärt sig att inte tro på sin egen uppfattning om saker och ting eftersom de bor i det land som väl ändå måste ha världsrekord i antal självutnämnda “experter”, inbilska recensenter och totalt obildade förståsigpåare per capita?
Lisa: Tur för dig! Barolo is my friend.
jba: Jag håller med dig i ditt resonemang. Ibland verkar det viktiga att kunna namedroppa häftiga namn och appellationer än att öppna sinnena. En vän berättade för mig nyligen om en man som vid en provning glänst för sina viner med hur mycket han uppskattade vinerna från prodcent “herr Gevrey-Chambertin”…ibland blir det för mycket.
Det finns naturligtvis medioker Barolo, särskilt den billiga som just därför känns obegripligt dyr. Det hör heller inte till vanligheten att uppskatta syrastinna och tanninsträva viner. Ung barolo, som de flesta dricker, är inte hallonpaj.
Sist jag höll en provning på ett företag med blandad vinkunskap hällde jag upp blint en Alfa Zeta Amarone 2006 (199 kr) och en Luigi Pira Barolo 2004 (299 kr). Gissa vilket vin ALLA föredrog? Förutom jag då.
För at nyansera lite: Amarone är ett vin som är lätt att älska under en fas i sitt vindrickande. En del kommer aldrig ur den fasen och de är inte nödvändigtvis sämre människor eller vinkännare för det. Själv har jag aldrig kommit ur fasen då man gillar Heinz vita bönor i tomatsås. Det beror också väldigt mycket på vilken uppsättning smaklökar och doftreceptorer man har. Kom ihåg att ingen annan ska dricka med din mun!
Året var 2009. Det var sensommar. Jag och en nära vän skulle avnjuta ett stycke pasta Carbonara, tillsammans med ett gott rödvin. Jag tycks mig minnas att det stod Alfa Zeta på flaskan min vän hade köpt. Ett av hans favoritvin ska tilläggas. Mina förväntningar var nästintill obefintliga. Jag var mest nyfiken på den kulinariska upplevelse jag stod inför. Vilka sinnen skulle den lyfta fram? Vinet var dess sidekick.
Vi kan snabbspola lite och komma till poängen. Det kunde lika gärna ha stått “Bajs” på vinflaskan. Just vid det tillfället var Alfa Zeta Amarone (2007) GUD i flytande form. Och jag är ändå ateist. Sällan har jag avnjutit godare rödvin.
Amarone in my heart, always and forever.
PEACE OUT!
Hej Josefin!
Peace på dig också, det är – för att använda en klyscha – fantastiskt att inte alla tycker likadant. Jag borde egentligen prova lite amarone snart för att se om det är lika eländigt som jag minns det.
Loire in my heart, always and forever.
Min kommentar fra Norge: ufattelig mye snobberi ute og går, når folk skal “bestemme” hvilke smaker og viner man bør ha “vokst fra” eller “kommet over” om man skal anses “seriøs”. (jeg sikter da til flere av kommentarene, ikke artikkelen – da jeg anser at man godt skal få lov til å mene at noe er oppskrytt). Jeg lover, og banner på, at jeg alltid, resten av mitt liv, vil fortsette å drikke den vin, brennevin, høre musikk, lese eller se, det jeg selv synes er godt, uansett hva snobbene måtte mene om den saken. Amarone? Hvorfor ikke!
Larvigt påhopp på den eminenta rökiga maltwhiskyn längre upp. Löjligt.
Smaken är som baken, den är delad…
Jahaja – så här kan det tydligen bli när man har för lite att göra.
Amarone della Valpolicella är ett fantastiskt vin, men smaken är ju som baken – lite luden…. Kul oxå med alla som ser beteckningen “Amarone” som ett & samma vin. Ung som att tro att all Islay-whisky är samma……
Verkar lite IQ badboll…….
Hej Langeman,
Roligt att få en kommentar på något som jag skrev för nästan två år sedan! Mitt inlägg var inte helt allvarligt menat. Naturligtvis inser jag att inte all amarone kan dras över en kam. Jag har väl kanske druckit ett tiotal sorter som alla har varit alkoholstinna och fruktiga på ett sätt som inte faller mig i smaken. Kanske finns det mer finstämda sorter, vad vet jag?
Hälsar IQ-badbollen aka Daniel Olsson
Härligt med meningsfränder! Amarone är mer ett utvecklingsstadium än ett riktigt vin. En fläskig sextiotalskonstruktion som bara tilltalar den som egentligen inte tycker om vin. Jo det är sant, det är samma sak med den rent fjolliga maltwhiskypen. Hur kan vuxet folk lägga tid och pengar på vaniljsmakande kreosotbrännvin. Nej kyparn! Får jag in en åtta Ballantine. On the rocks tack!