Åh, vilket party!

Trots att Årets Kock givit oss godingar som Stefan Karlsson (vars underarmar jag lovordade i en krönika så att hans sambo blev svartsjuk), Fredrik Eriksson (som likt en god ost bara blir bättre med åren) och Stefan Eriksson (vars recept gör mig oresonligt hungrig när jag redigerar dem) så finns det ett bättre kvitto på att svensk gastronomni är världsunik. Den suveräna middag som serverats 900 ikväll. För den kader som framställt dem skulle inte varit så inspirerad utan Årets Kock.

Och nu lämnar jag över till en favorit ex-minister, Paggan (som jag träffade första gången på Årets Kock i Göteborg på Ingela Stensons hotellrum där vi drack upp alla Karsten Thurfjells vinflaskor som han egentligen skulle prova i radio dagen därpå):

Min favorit ikväll – så här långt- är utan tvekan förrätten: Rödingen! Lisa har redan beskrivit den så jag skall nöja mig med att säga att dess norrländska ton, med löjrom och den speciella gräddfilen med rotselleri har jag aldrig varit i närheten av förut.

Dessutom måste jag framhålla att det finns ingen annan måltid i Sverige där sällskapet är av sådan klass. Nästan alla årets kockar är här och så gott som hela matsverige – jag vet att det gör kvällens matlagare extra nervösa, hur rutinerade de än är!

Och matpratet vid bordet är ju en viktig del av helhetsupplevelsen, och den är nästan i klass med maten. Hittills har vi (jag och grabbarna från Esperanto) pratat mest om blinier och dess variationer på vetesorter, med och utan äggvita och skillnaden mellan blini och aladdin. Och sedan löste vi profiterollens både språkliga och kulinariska gåtor och andra spännande samtalsämnen.

Hälsningar från er tillgivne gästbloggare Leif Pagrotsky, fd mandelmassenasse