Det var ett juvelsmycke i halsbandet av dagar. Lördag, sol, varmt, svalt, grönt, vår och sommar, allt på en gång. Vi hade hälsat på hos bina, kastat sten i det vattenfyllda diket och jag hade plockat en smörgåslåda med ramslök. Jag hade burit två-snart-tre-åringen genom en hage med kvigor och fått några gummistövelsparkar i magen för att jag inte släppt ner henne så att hon kunde gå fram och klappa korna (jag kan vara lite harig när det kommer till kor, de är stora och vem vet vad en ko tänker egentligen). Det var dags för kaffe, och vi skulle sammanstråla med sambo, svärmor och lillan på en grusväg, de kunde inte gå igenom hagen med barnvagnen utan fick gå runt den.
Allt var perfekt, och där jag gick bredvid min i gruset stadigt knatande unge slog det mig att när allt det här är långt borta, när alla växt upp och blivit stora och det som finns kvar är grumlade minnen och fotografier så var det ögonblick jag befann mig i precis ett sådant jag kommer att vilja återvända till. Många år senare kommer jag att önska att om så bara för en sekund få komma tillbaka till det här ögonblicket, för att känna och uppleva det, när barnen var små och de stora olyckorna ännu inte drabbat någon.
Jag får som alla andra försöka finna mig i att upplevda ögonblick bleknar och förlorar laddning med tiden. Det jag upplever just nu finns bara just nu, jag kan ta hur många foton som helst och skriva 5000 ord för varje dag som går, men det som är Nu blir snart till Då och sedan till En gång i tiden, och fort går det. Bilderna jag tar för att försöka nagla fast nuet är runskrift i ett granitblock, det i ett ögonblick som var levande bevaras inte. Muskelminnet av barnens tyngd i mina armar och hur de luktar i håret och hur det känns när de tittar på mig kommer att försvinna.
Har jag ett ansvar mot mig själv och mitt/mina framtida jag ligger det just i att uppleva nuet så starkt det går, medan det finns, inte att försöka hålla fast vid det. Det var det jag försökte mig på just den här dagen, juvelsmycket, då naturen och tiden stod i sin prydno. Jag höll mig i rätt ögonblick, det som skedde just då. Aldrig får jag det tillbaka, men jag var där då det skedde. Och i morgon kommer nya ögonblick.
Kommentarer
23 svar till ”Allt är mitt, och allt skall tagas ifrån mig”
Fint!
Så fint skrivet! Ömhjärtad och blankögd blev jag när jag läste, och var tvungen att gå och tjuvsniffa lite på 10-åringens hjässa.
Nu snusar de i varsin vagn båda två. Skall sniffa lite på dem båda strax.
Välformulerat som så många gånger tidigare.
Tack för två fantastiska inlägg.. det första om skogen… hur får man ett så öppet sinne? Får träna lite.. vill uppleva naturen så…
Det andra om livet mitt i nuet.. ska försöka smyglukta på mina föredetta små.. numera 17,19, 21 och 37 år.. och se om det finns minnen lagrade av stilla ögonblick för länge sen…
Så rara ni är, allesammans! Och Britta, jag hoppas att du hittar minnen av de där ögonblicken.
precis sååå ska livet vara…här och nu…
ta vara på och bevara…
varje moment av lycka finns gömda för att komma
fram vid tillfällen man mest behöver dem…
samlar ännu på sådana minnen med mina “små” 29,38 år och barnbarnen 4 och 6 år…
tack för en riktigt bra blogg med gott och blandat…
Tack själv, Christine! Gott och blandat är en bra beskrivning av bloggen. En annan kan vara ömsom vin, ömsom vatten.
Underbart, Peter!
Jag “får” fortfarande sniffa på min yngsta som blir 14 i höst. Han har ett ställe vid hårfästet i pannan där han luktar precis sådär sött och karamelligt som var hans babydoft. Varje gång jag känner den doften får jag en lökformad stöt av lycka rätt in i bröstet.
Lökformad! :)
Du skriver så vackert att jag får ont i själva själen, Peter.
Det gläder mig, Gitto. Det var så det knep i magen för mig med, i alla fall när jag gick där bredvid L på grusvägen och slogs av tanken.
Peter: Jamenvadtusan, droppformad då :-)
Jag gillade “lökformad”, såg det som en rysk docka med lager innanför lager på nåt sätt.
Ja, det är precis så det är, i flera lager!
För mig har nästan alla känslor en form men inte nödvändigtvis “matform”. Det där svirret jag känner när min man säger att han älskar mig är vattenvirvelformat. Tungsintheten som alltid infinner sig med det första skarpa vårljuset är svart och platt som utrullat tjärpapp.
Vad häftigt med former kopplade till känslorna! Själv har jag framför allt vaga bilder och ljud som illustrerar mina.
Ofrivillig ensamhet är en bild på mig sittandes på en säng i min dåvarande lägenhet i Malmö och knäppet från en dörr som stängs, ilska är ett hål i en kökslucka hemma och kraset från masonit, förväntan inför en utekväll är mitt ansikte i spegeln (som det såg ut när jag var 20) med den där dumma fiskmunnen man får när man ska dra på mascaran och tunga basgångar som läcker från grannlägenheterna.
Sorg (sådan som kommer om natten, när alla andra sover) är Ekhagen i Jönköping, svart och nedsläckt och avlägset mullrande från motorvägen. Villrådig förtvivlan är en iskall balkong i Umeå med cigarettlukt, en jamande katt och norrsken. Ren, vildögd panik är jag hoprasad på trägolvet vid vedspisen, hulkandes mot min vilja när det ett dygn efter beskedet sjönk in i medvetandet att min far fått en stroke.
Förälskelse är en gråväderspark i Kalmar, smattret av ösregn mot den övergivna scenen och den sträva rösten av Kapten Andersson, det lokala fyllo som våldgästade magnus och mig vid vår första picknick.
En viss sorts solrelaterad glädje är en solljusglittrande abborre på kroken vid bryggan en tidig sommardag. En annan sorts luftrelaterad glädje (när luften är morgonsval och hög och ren med löfte om en varm dag) är tramvajen i maj i Prag, disiga kullar, lukten av mat (varje stad har sitt eget matdoftmönster) och ett tjeckiskt bakgrundssorl.
Detta är scener som är helt inpräntade i mig. Det verkar som om jag kan inte känna en känsla utan att den liksom präglas på stunden.
Förlåt OT, men jag fastnade i mig själv.
Vilket underbart OT i så fall, hoppas Tranströmer kommer in hit och får lite idéer!
Peter: Jag är övertygad om att han läser din blogg. Förresten, nu när jag läste igenom min kommentar var den ju faktiskt rätt vacker – det märkte jag inte när jag skrev eftersom jag var så inne i själva ordsökandet – det är svårt att få känslor på pränt, de brukar ju vara så fullödiga att det inte behövs till vardags. Jag tror jag snor kommentaren till bloggen och utvecklar den lite.
Det tycker jag absolut att du skall göra, låt den växa och blomstra! Eller i det som skulle kunna vara Tranströmers ord: “Ja! Bra!”
Har bloggat nu.
Ja det var en underbar dag. Du förmedlar en känsla som får mig att fälla en tår.Mina barnbarn är det käraste jag har och jag hoppas vi får uppleva många liknande dagar tillsammans.
De är små guldklimpar! Du får rå om de små ordentligt i sommar. L tjatar jämt om att åka grönt tåg till mormor i uppsala och lyssna på åskan.
…och äta glass och bulle… ;)