American Bar, eller Kärntner Bar eller Loos Bar som den också heter, ligger i hjärtat av Wien. Ända sedan mina konsthistoriska studiedagar har jag suktat efter att besöka detta arkitektoniska mästerverk. Baren är ritad av Adolf Loos och invigdes 1908. Här har gladlynta farbröder som Arnold Schoenberg, Egon Schiele, Gustav Klimt, Alban Berg, Sigmund Freud och Ludwig Wittgenstein diskuterat livets essenser ackompanjerade av kaffe, absint och Gauloises. Namnet American Bar kommer ifrån den stora amerikanska flaggan i mosaik som pryder fasaden. Detta är ett häftigt ställe. Bara tanken på att man dricker en cocktail vid samma bord som en gång Egon Schiele suttit vid, ger i alla fall mig tillräckligt med gåshud för att sprida doft av svartsoppa omkring mig.
Baren är väldigt liten och väldigt mörk. När man kliver in ligger själva baren till vänster. På höger sida finns tre amerikanskinspirerade restaurangbås med skinnklädda soffor och upplysta glasbord med mörka träramar. För att skapa en känsla av rymd är det högt i tak, säkert 4,5 meter, och alla väggar är spegelklädda. Efter en liten pratstund med bartendern fick vi veta att i princip all inredning är original. Skinnsofforna är nu gröna istället för röda och golvet har bytts ut vid ett tillfälle, dock i samma stil och utförande som det tidigare golvet. Fruktansvärt snyggt.
Barmenyn är diger och blandar klassiska cocktails med något modernare drinkar, dock utan en massa tramsiga Red Bull-historer (trots att vi är i Red Bull-land) och annat glättigt tjafs. Bartendern ger ett mycket professionellt intryck och arbetar lugnt och metodiskt.
Hur var drinkarna då?
Tja, så där, skulle jag vilja säga. Anna drack en Sea Breeze (vodka, grapefruktjuice, tranbärsjuice, lime) för att svalka sig efter en tremilashopping, och jag tog en American Beauty (brandy, söt vermouth, torr vermouth, towny port, apelsinjuice, orange bitters). En Sea Breeze är ju svår att misslyckas med, men jag tyckte det var för lite vodka i förhållande till juicerna. Den kändes en smula blaskig. Jag hade höga förhoppningar på min American Beauty, men även här infann sig en viss besvikelse. Apelsinjuice är en knepig juice. Tar man för mycket så dödar den stinget i alkoholen och ger hela drinken ett platt intryck. Så var det här. Jag hade tagit mindre av apelsinjuicen, något mer av brandyn och några extra stänk orange bitters. Nästa gång man besöker en känd bar ska man kanske flagga med att man skriver en cocktailblogg… Kanske man kan hoppas på en större ansträngning då… Eller inte.
Hur som helst, är ni i Wien ska ni inte missa American Bar. Drinkarna är kanske inte de vassaste, men miljön är sensationell. Tänk bara att få spilla på samma bord som Freud. Vad kan inte det betyda…