Ängsbräsma

Inte många känner till ängsbräsman, en av de vackraste blommorna på ängen. Den är inte ovanlig, inte obetydlig men ändå anonym. Ängsbräsmans skönhet är av ett blygare och skirare slag, inget för den som gillar prål och extravagans. Den måste upptäckas. Sedan ser man den lite överallt. Speciellt på riktigt fuktiga ängar, där trivs den som bäst. Ängsbräsman är rätt ömtålig; plockas den förlorar den snabbt sin saftspänst, sin turgor, och börjar sloka. De vita eller rosa små blommorna lossnar lätt, och när midsommarkransen ska bindas är ängsbräsman inget vidare grundmaterial. Nej, den gör sig bäst där den växer, på ängen – och i maten.

Ängsbräsman tillhör familjen kålväxter och liknar mest en förfinad senap. Det är bladen man äter, de har en fin pepprighet utan besvärande beska, precis som krasse. Ett gammalt namn är just ängskrasse. Blommorna går väl också att äta men tillför inte mycket mer än grace. Bladen har en speciell gafflig form, en form som dessutom kan variera en hel del på samma planta – se fotot. Hela plantan ger ett slankt och graciöst intryck, lite som en balettdansös som förvandlats till en blomma och frusit mitt i en piruett.

Vad är en bräsma? Smaka på ett gammalt närkingskt namn så klarnar etymologin: braxnablomster. Brassma är ett dialektalt namn på braxen, och ängsbräsma påstås blomma då braxen leker. Jag kan inte tillräckligt om braxens lekvanor för att kunna avgöra om det är sant, men varför inte.

Jag plockade ett par braxnablomster i går, i Bjärka-Säbys slottspark, medan jag jagade runt efter något helt annat. Efter fotografering hackade jag bladen och lade på en skinksmörgås. Det gjorde jag rätt i.