Apokalypsens fattiga riddare

Det visade sig förra veckan att jag kommit hem från biblioteket med tre apokalyptiska verk i handen, fastän det inte riktigt var meningen. Där var filmen Vägen, som baseras på Cormac McCarthys bok med samma namn, i vilken en far och en son driver runt i en vidrig, döende och fientlig värld, dragandes sina få ägodelar i en rostig kundvagn. Där var Nevil Shutes klassiska dystopi På stranden, i vilken världen långsamt men förhållandevis stoiskt kvävs till döds av radioaktivt nedfall från ett atomkrig som gått all in. Där var Andrei Tarkovskijs film Offret, i vilken världen återigen sätts att gå under genom kärnvapens försorg men räddas av en filosof som under galgen återupptäcker sin andlighet och lovar den Gud han tidigare inte hållit speciellt nära sitt hjärta att offra allt, bara undergången görs ogjord. Eller vad den nu handlar om.

För med dystopiska historier av det här slaget kan man aldrig vara riktigt säker, de är alltid allegoriska på åtminstone ett plan. Att världen är på väg att kollapsa eller förstöras ställer allt på sin spets. Undergången blir en fond att projicera mardrömmar mot, och en chans för läsaren att få det större perspektivet på saker och ting och frilägga det som egentligen är viktigt i livet. Vad gör du om du har en timme kvar att leva? Går till jobbet? Trycker i dig belgisk choklad tills du spyr? Ringer mamma? Om du resten av livet skall dra omkring på en rostig kundvagn med lump i en ruttnande värld, vad kommer du att längta tillbaka till?

Förmodligen var det von Triers film Melancholia som triggade igång den här omgången av mitt undergångsfrossande. Det är en nästan ofattbar tanke att världen skall gå under, men det skall den. Så småningom kommer jorden att slukas av den svällande, döende solen men innan dess kan mycket hända – kanske hinner människan före? Den enda resten av oss kommer att vara en halo av elektromagnetiska vågor på god väg att klinga av och försvinna i bakgrundsbruset. Det må vara långt dit, men till stor del handlar det mesta vi gör om just detta: hur skall vi upplysta människor kunna leva våra liv, gå till jobbet, bygga på våra samhällen och drömma våra drömmar när slutet är givet?

Apokalypsgenren kommer alltid att finnas, för historierna om världens undergång är lika mycket historierna om vår egen, personliga undergång. En apokalyps som bara inbegriper en enda person, men som rensar lika fasansfullt rent som ragnarök någonsin kan, och som även denna kommer att inträffa med 100% säkerhet. Konstens och myternas skildringar av världens undergång är en sublimering av vår egen personliga död, på ett sätt som gör att vi kan hålla den ifrån oss men ändå bearbeta den. Precis innan bomberna detonerar eller kometen slår ner kan vi hitta oss själva. Och vi kan äta popcorn under tiden.

Mitt i allt det här undergångstänkandet fick jag till min bästa kantarellstuvning hittills, kryddad med curry, dillfrö, citronskal och timjan. Jag och sambon åt den ikväll till ett blodigt lamm och en vulgärt smörig sydafrikansk chardonnay. Tvååringen ritar underbara och smarta huvudfotingar och lillan sitter snart upp. Nog vet jag vad jag kommer att tänka på om kometen kommer.