Aprilyra

Jodå, den är här nu, även om jag tvivlade så sent som i morse. När det börjar blinka gult i fjolårsgräset finns ingen väg tillbaka. Tussilago i knubbiga barnhänder blir ersättningen för allt elände vintern hittade på. Nu glömmer vi allt och börjar på ny kula, eller hur?

En sån vårpromenad det blev. Nässelfjärilar med vingarna utspända som girigt sög i sig av solvärmen. Tröga stackmyror i klumpar. En spattig snok med huggormskomplex som gjorde utfall mot allt som prasslade, rörde sig eller anades. Jag tror att den utsett sig själv till beskyddare av blåsippsknopparna. I gräset en bit därifrån låg en riktig huggorm, fet och dåsig. Barnen såg skillnaderna mellan arterna, och fick lära sig att det var aj aj nej nej farligt att peta på dem båda. Barnen förstod, som de alltid gör. Och över allt svirrade sånglärkan, halvvägs till månen.

Det jäser ordentligt under torrt gräs och halvmultna löv. Vid stammen där vi vårfikar tittade både stormåra och rölleka upp. Övervintrade harsyreblad går att hitta lite överallt, men smakar knappt något så vänta tills de tittar upp för året istället. Till och med kirskålen är på väg upp. Inte en av mina favoriter, men jag har lovat Lisa att ge Tittis kirskålspaj en chans.

Joggarna jag mötte ute i de slafsiga spåren såg ut att precis ha vältrat ur idet. Rufsiga, kalviga, första turen för året. I deras ögon kunde jag se en lätt panik – ska det vara så här jobbigt? Usel hållning, tunga lufsande steg. Det som fick dem att springa vidare trots allt är det som får människan att vara människa. Snart är det min tur.

-Nu är det vår, sade fyraåringen och jag sade inte emot.