2008-08-21 av Johan Swanljung
Annons
Receptmakare: Johan Swanljung
Tänkte just skriva vad jag höll på att brygga för öl men insåg sen hur mycket skit jag skulle få för det.
Recept
Tänkte just skriva vad jag höll på att brygga för öl men insåg sen hur mycket skit jag skulle få för det.
Kommentarer
Man bör inte anta att viner som ligger i samma prisklass är utav samma kvalitet. Fokus bör ligga på producenten och hur bra viner denna producent tillverkar. En bra producents viner som ligger i en lägre prisklass är oftast bättre än en sämre producents viner som ligger i en högre prisklass anser jag.
Om en individ endast är van att dricka viner utav enklare slag så är ju det sådant vin som individen jämför med under en provning.
Som blivande sommelier så vill jag även påstå att min smak har utvecklats genom att prova och analysera vinets komponenter.
Priset bör inte vara i fokus utan producenten och självklart de personliga preferenserna.
Det beror väl på vad man bedömmer? Vissa dyra viner är, imho, överbetalada och då är priset en fråga.
Rent generellt tycker jag dock att man inte behöver tänka alltför mycket på priset när man provar - dock kan man ju bli glatt överraskad när det visar sig att 75 kronors vinet passar toppentoppen till soppan den där fredagen...
Rent generellt: ju dyrare vin desto godare vin.
Absolut ska viner testas blint..vi vet ju alla att man blir påverkad av etiketten, om man har drucki vinet tidigare allt spelar in!
Dyrare viner behöver inte alltid vara godast men de är de ofta. Varför jämföra priset när de är kvalitè å smak vi vinördar är ute efter?
Fast jag undrar om den sista liknelsen kommer vinna något gehör när överlappningen mellan de som uppskattar billigt vin och de som tycker astrid lindgren borde ha fått nobelpriset förmodligen är rätt stor.
Jag är själv ölnörd och vinintresserad, inte tvärtom.
För öl gäller ju i princip faktor fem i prisskillnad mellan det billigaste lagerblasket och den kufiga mikroflaskan. (Ja, några superkufiska varianter som är ännu dyrare finns också, men de är mer kuriosa.)
För vin är ju faktor 10-20 inte ovanligt i priserna.
Jag är själv förvånad över hur mycket blasklager som säljs. Men det kan ju bero på att folk inte gillar humlebeska. Första gångerna man drack öl, var det ju inte den tuffaste tjeckiska pilsen man drog i sig.
Och stout avfärdas som "tjära" (synvilla?), fast en Guinness är så mild att det lätt slinker ner tre stycken på en halvtimme.
Det är kanske rädslan av att misslyckas, i betydelsen köpa ett dyrt vin som man inte gillar, som gör att ens förvärvade smak ligger kvar på samma nivå.
f ö är det väl fler som föredrar Big Mac framför en rosagrillad kalvlever
Intressant ämne med många vinklar. Om man utgår från att smaken är personlig behöver inte frågan om bäst/sämst, rätt/fel ställas. Då blir det inte helt avgörande om vinerna provas blint, eller inte. Vi kanske mer borde se experternas uttalanden som en vägledning (vilket alltför ofta inte är fallet, framförallt när internationellt kända provare slår fast..) Är själv vinskribent och det är inte ovanligt att jag och andra kollegor har olika uppfattningar om vinerna. Det som händer när man provat mycket vin är att erfarenheten förhoppningsvis nyanserar sättet att beskriva och bedöma vinet.
När den gäller den amerikanska undersökningen är det lockande att haka på några engelska vinskribenters kommentarer, att resultaten säger mer om amerikanernas extrema fokus på pris. Samma undersökning gav ju vid handen att när priset var synligt tyckte majoriteten att det dyraste smakade bättre. Bara några tankar på temat..
http://matgalen.blogspot.com/2008/08/vinduiskussionen-fortstter.html
Om det vore möjligt att blindtesta ett snitt av västvärldens befolkning för att se om de gillade coca cola eller vin bäst skulle de nog gå för Coca Cola. Sådana här tester bevisar bara att man måste lära sig att uppskatta vissa saker, medan andra slinker ner på en gång. Det märks tydligt på ölfronten där folk som är intresserade av öl nästan alltid har helt andra preferenser än de som inte är det.
Vi snackar om acquired taste. Det behövs alltså lite vana för att känna nyanserna av ett bra vin. Problemet med denna vana är att många åsikter kommer på köpet med kulturen. Inom ölvärlden lär man sig ju snabbt att hata Norrlands gulds fadda lätt söta blask, medan en pils från en småproducent med mineralig beska nästan alltid får tummen upp av ölvärlden. Men egentligen är det svårt att veta var gränsen går mellan vad vår individuella smak gillar och vad vi lär oss tycka är bra.
Våra smaklökar lär sig anpassa sig efter det politiskt korrekta på samma sätt som alla andra sinnen. Nästan alla vinintresserade hatar halvsöta/halvtorra tyska vitviner i skojsiga flaskor, typ snögubbe, katt eller den berömda blå flaskan. Ändå säljer de bra.
I en ölundersökning bland slumpvis utvalda personer som gjordes för en tid sedan sade nästan ingen att de köpte Pripps blå. Ändå försvinner uppenbarligen stora mängder Pripps blå från butikshyllorna.
Vi körde blindtest för ett tag sedan av ett gäng viner, och många tyckte att Castillo de Gredos, Systemets billigaste vin, var ett nyanserat och mångbottnat vin, som förmodligen var rätt dyrt.
Och själv sade jag om en dyr och fin pinot noir: "Det här är säkert nåt billigt saftvin".
Pia, naturligtvis är blindtester ett bra verktyg. Men det man vinner i objektivitet förlorar man i sammanhang. Vin är ofta ingenting som går att reducera ner till det som finns i glaset. Ta exempelvis viner som Haut-Brion och Cheval Blanc som hör till världens dyraste och mest eftersökta viner. Många av de främsta experterna i världen (de som faktiskt får prova dessa viner varje årgång) erkänner att de är svårbedömda och sällan skiner i blindprovningar som unga. Men när man vet att det är Cheval Blanc som gjort vinet så vet man också att det kommer utvecklas till något fantastiskt.
Dan, jag tror att du missförstår. Det är väl precis det som är poängen.
Patrik, säkerligen handlar det en del om rädslan att misslyckas. Fast den rädslan finns ju på andra sidan bordet också, hos experterna. Läs exempelvis Frankofilens underhållande avslöjande: http://frankofilen.blogspot.com/2007/10/blindstyre-eller-inte.html
Fred, vinsnobberi är vinälskarens främsta fiende. Att bunta ihop de av oss som tycker om vin med de av oss som tycker att vin är en bra statussymbol slår hårt och fel. Anti-intellektualismen sprider sig.
Saranon, Olle och Kristoffer: Jag håller inte med er riktigt. Visst handlar det till en viss del om att smaken utvecklas och jag vet själv att de viner som fick mig att älska vin för några år sedan nu verkar charmlösa. Men resultatet i denna studie kan inte förklaras med "acquired taste", inte till fullo i alla fall.
Den handlar snarare om en oförmåga hos amatören (eller än värre den ointresserade) att mäta "kvalitet" i en blindprovningssituation. Det är svårt nog för oss som har tränat på det och vi misslyckas titt som tätt. Man kanske inte ens kan bedöma vad man själv tycker om bäst eftersom sammanhanget gör det så svårt. Kontext återigen.
Jo, du har rätt Arvid, och jag tycker jag har skiljt på sakerna i mitt sista inlägg, men defenitivt inte första, å andra sidan blir det sällan varken nyttig eller rolig debatt utan en generalisering någonstans.
Enkelt uttryckt är det ju så att man gillar det man känner igen. Dricker man kinkvis med Castillo de Gredos så är det det som vinner.
Alltså är undersökningen rent skit.
Det är den klassiska diskrepansen mellan riktig smak och industrismak som kommer till uttryck. Industrivin behövs säkert, men det kommer alltid att vara till 95 % komplett ointressant.
Jag tycker inte att undersökningen är ren skit. Däremot är tolkningen av den sogligt drastisk och enögd, men det är en helt annan fråga. Dels visar undersökningen att väldigt många är lyckligare med enklare viner, dels visar den (vad jag förstod) att inte ens alla vinkännare kände skillnad i den grad de själva ansåg. Kanske kan det mana till lite mer ödmjukhet?
Däremot anser jag, precis som Arvid, att de mentala smaklökarna måste få vara med. På samma sätt som vi tycker att en gladare gris är godare spelar det roll om vi vet att ett vin är framställt med kärlek och entusiasm. Den fysiologiska smaken är inte allt.
Ett bra exempel på hur vissa välrenommerade vinkännare låtit lura sig av de mentala smaklökarna är den där fnoskiga magneten som man skulle sätta på flaskhalsen för att få bättre smak.
Enligt studiens slutsats så uppskattar icke experten dyrare viner lite mindre ("slightly less") än experten i studien. De hävdar också att den genomsnittlige individen inte drar nytta av experternas vinrekommendationer eftersom experterna har en annan smak. (enligt mig tyder detta på en mer utvecklad smak för vin genom övning & analys.)
Från ett vetenskapligt perspektiv så behövs ju fler studier med samma metod och liknande resultat för att man skall kunna dra generella slutsatser. Min spontana kritik gentemot studien är tex urvalet som inte verkar varit ett slumpmässigt urval men ett urval med frivilliga personer. Hur kan man dra generella slutsatser när urvalet inte är representativt för populationen.
Det är väldigt vanligt att man gör detta i samhället idag och som leder till desinformation.
Jag har släkt i vinregioner i Tyskland (Bayern). Husvinet är ofta billigt, det köps inte ens alltid i flaska. Mår inte bra av att lagras men är gott oavsett. Är ett vin som kostar 5€ eller mindre sämre när det köps vid vingården än det som kostar tredubbelt så mycket men som är från samma vingård fast upptappat på flaska?
Jag är helt inne på att priset skapar en illusion av kvalitet som inte är särskilt rättvis.
Robin Goldstein lyckades ju nyligen få utmärkelsen "Award of excellence" av vintidskriften Wine Spectator för en restaurang som inte existerar. På den påhittade menyn fanns också ett vin som tidskriften skrivit ner rejält vid ett tidigare tillfälle (då smakade den nagellack enligt tidningen). Det är mycket "ihåligt tyckande" i vinbranschen...
Självfallet kan man ju inte göra tolkningen att studien visar att billigt vin är bättre. Liksom man inte kan säga att Dan Brown är bättre än Günther Grass eller Britney är bättre än Bartok baserat på försäljningssiffror. Skillnaden tycker jag är att i de två senare fallen är detta allmän kunskap, dvs att den stora massans smak ofta skiljer sig från de som är mer insatta i ämnet men att folk ändå vågar lita på sin egen smak. Hör man en låt på radion man tycker om så gillar man den oberoende av vad experterna säger.
När det gäller däremot vin tror jag att många tänker att dyrare alltid är bättre, oberoende av personlig smak. Om den stora massan (de som dricker vin någon gång ibland och inte är så intresserade av druvor och producenter) i blindtest generellt tycker att billigare, mer insmickrande vin smakar bättre så är detta viktig information för dem, eftersom det är svårare att upptäcka detta på egen hand. Om man inte har något större vinintresse är det ju bara dumt att lära sig att tycka om mer subtila och avancerade viner, eftersom dessa ofta är dyrare.
Oj då! Detta var visst en väldigt gammal tråd. Jaja, jag får väl prata med mig själv då.
Filip: Det är aldrig försent att ha en lycklig barndom eller att ge sig på gamla diskussionstrådar. Jag håller till viss del med. En bra vinskribent inspirerar snarare än mästrar och snobbar sig. Men att lära sig tycka om mer hantverksmässigt tillverkade viner är en underbar liten kärleksaffär.
Sidor