Här kan du tortera Lisa med frågor om hennes artikel om noma, ifrågasätta hennes omdöme och komma med ett eget mycket bättre. Ordet är ditt och fritt!
Skrivet av
Här kan du tortera Lisa med frågor om hennes artikel om noma, ifrågasätta hennes omdöme och komma med ett eget mycket bättre. Ordet är ditt och fritt!
Kommentarer
12 svar till ”Artikeldiskussion: noma – menlöst eller mästerligt?”
Är det någon slag jantelag som får oss att dissa allt som är pretentiöst? Jag tycker det låter underbart och när jag blir rik lovar jag att ta mig över sundet och äta på Noma. Man ska inte vara så jävla rädd för att vara pretto, mer konst i köket åt folket!
Matlagningen närmar sig allt mer konsten och då blir det mer en fråga om personlig smak. Jag tycker att det kan vara sunt att dissa dyra ställen. Man ska bilda sig en egen uppfattning och inte falla i farstun för att någon auktoritet uttalat sig.
Det är just de oväntade smakerna som skapar oförglömliga upplevelser. Att rätter ibland saknar givna kontraster utan istället bygger på en ton, en smak, precis som du beskriver med jungfruhummern, det är storheten för mig. Tartaren du beskriver är bland det godaste jag ätit, och på en 2 stjärnig restaurang är i alla fall jag så vän om hur jag beter mig att det är en befrielse när man får tvätta händerna innan en måltid.
Det godaste jag åt var några råa räkor med krusbärsgranité. Har du smakat anrättningen?
Mer myskoxtartarsporr: http://tinyurl.com/528u5e
Hej!
Jag har aldrig besökt en s.k. stjärnkrog. Vi i Finland har börjat få såna också, men de lockar inte mig.
Nu är det så klart så att mina resurser inte är av den kalibern att de skulle tillåta utsvävningar av det slaget. Men ett annat skäl är att jag inte tycker om att äta under kontinuerlig övervakning. Kanske en defekt hos mig…
Vad kan det bero på, att de allra flesta gånger jag äter på lokal, får jag en känsla av att det vore trevligare att äta hemma?
Om en måltid med vin kostar 70 euro (ca 640 kronor) och man är två, skulle man ha en jäkla massa pengar att spendera på ingredienser.
Enkelheten vinner alltid över fantasin, påstår jag. Min favoriträtt är färskt bröd.
Nu ska jag inte ta upp mera spaltutrymme här hos dig, Lisa. i stället skall jag begå ett inlägg på den egna bloggen (http://sopporna.blogspot.com), endera dagen. Tack.
Det sura med pretatiösa och dyra ställen är att de verkar ha glömt bort att folk lagat mat i … evigheter. Vist, visst — fina råvaror (vilket inte borde vara exklusivt till att börja med), vacker presentation, trevlig och kunnig personal (vilket inte heller borde vara konstigt), men tex den halstrade aborren på Restaurang Lux är fortfarande samma typ av firre jag metar upp gratis på sommaren och sen slänger i pannan. Eller?
Generellt finns det rum för alla kategorier, men det känns ibland som om för många försöker vara pretantiösa och fina. Krånglar till det i onödan. Gordon Ramseys TV-serie Ramsay’s Kitchen Nightmares visar ofta på det.
att dissa ngt för att är dyrt fattar jag inte vitsen med. bättre att dissa en samhällsstruktur som gör att inte alla har råd. vill ngn ta hejdlöst betalt för minimala mängder av nutrition och bränt fett för att få leva det liv de älskar så tycker jag att det värt att berömmas ! tusen spänn för en riktigt j-a god middag är billigare än en totaläcklig påse 300 gramschips och en halvliter cocacola i petflaska för 2 tjugolappar.
själv skulle jag inte vilja äta en enda av de maträtter du ätit på noma. men det är en annan 5:a !
SvD har nyligen haft en artikel om restaurang noma som jag med intresse läst vid sidan av Lisas.
En reflektion, någonstans läste jag om eklusiva kockar och restauranger, konstnärsskap mm.
Jämförelse gjordes med konfektionsindustrin och haut couture.
Klädkonstnärer plockar varje år fram nya haut coutur-kollektioner.Är allt nyskapande och vackert?
Det är väl frågan.
Jag tycker det är en intressant jämförelse.
Jag kan inte sluta längta till Noma, speciellt inte efter din beskrivning av maten. Jag anser att gränsen mellan mat och konst gärna får bli ännu grumligare än vad är den nu och jag stöder gärna alla restauranter som liksom Noma, (saligen avsomnade) Mistral och ett par till lämnar konceptet ‘måltid’ och rör sig mer mot helaftonsföreställning eller installation. Jag vill chockas, roas, förtjusas och i vissa fall bli skrämd… Om jag blir mätt på kuppen är det bara en bonus.
Visst är det kul med matexperiment, men när det blir så lite mat på tallriken att man frågar servitören efter påfyllning och de bara stirrar på en, då har det blivit fel.
Örjan: Jag länkade i min text till artikeln i Svenskan som var mycket bra. Ullenius som ksrev är trädgårdsfanatiker så hon var helt rätt person att intervjua René.
Någon gång ska jag skriva om René men då ska jag hänga med honom i några dagar först.
Till alla er andra: ni har rätt allihopa, naturligtvis.
Har tyvärr än så länge bara fått hålla tillgodo med deras gästspel på Leijontornet för nåt år sen i väntan på resan över sundet ( ska nog inte dröja så länge nu, det lagas för bra mat för det i Köpenhamn ).
Måste hålla deras kokbok som en av de finaste på ett tag. Att de sedan så konsekvent mejslar in sin stil och går i framkant för det nygamla nordiska köket måste applåderas oavsett vad man tycker!
Såg ett entimmes reportage om Noma på DR1. Fy farao och glad över att jag är så relativt fattig att jag slipper beställa bord 90 dagar i förväg för att betala dyrt för att många, många fingrar försökt göra mina tallrikar med mat förföriska, men minimala i mängd.
René Redzapis gormande i köket var outhärdligt. Är inte restaurantkök jobbiga ändå.
Har njutit goda rätter på enkla Bierstuben i Tyskland och har aldrig haft anledning att betvivla nivån på hygien och hanterandet av matvarorna.
Mitt egna kök är bäst. Där vet jag nivån och jag gör bara det jag vill ha just då.
Att gå på krog efter att ha lämnat jaktåldern i min egen stad är ointressant. Fixar snabbt käket själv och har då råd med dyrare vin(er).
CFE