Håkan Larsson, mångårig chefredaktör på Allt om Mat men numera på Allt om Vin, skrev för några år sedan en bok vars namn jag bara inte kan minnas. Jag kan heller inte minnas vad den handlade om, mer än att det var en samling kortare texter om mat och vin och upplevelser kring mat och vin. Inte heller kan jag ta fram boken, för den ligger nedsorterad i en papperspåse på vinden tillsammans med andra böcker jag knappt kan minnas och inte behöver ha framme. Jag skulle kunna googla fram namnet på boken, men ids ärligt talat inte. Den var säkert inte dålig, men jag minns den bara inte. Man läser så mycket, och kan inte minnas allt.
Men en av texterna stack ut, den minns jag. Den handlade om att äta ensam. Det var en fin text, känsligt skriven och med ett stråk av vemod i. Detaljerna minns jag inte, men intrycket varar fortfarande. Han såg sig utifrån när han satt ensam på en restaurang och åt och drack vin. Jag kände igen mig så väl. Aldrig känner man sig så ensam som när man inte borde vara det. Så uttittad.
Anledningen till att jag kom att tänka på Håkan Larsson just nu är att ett tillfälle till ensamätande har uppenbarat sig. Sambo med små åker bort, och när jag hjälpt till att få dem dit de skall kan jag slå mig fri för en lördagkväll och gå ut och äta om jag vill. Ensam. Det blir nog så den här gången, men så lite jag ansträngt mig för att hitta sällskap så måste det betyda att det är precis det jag vill. Inga kompromisser, en hel kväll för mig själv.
Men går det verkligen för sig att äta ensam? Att äta är ju inte bara mat. Hur tänker ni kring det här?
Kommentarer
14 svar till ”Äta ute ensam?”
Upplevelser vill man gärna dela med någon – så är vi gjorda. Men njuter man av att vara utan sällskap, då kan naturligtvis ensamätande vara upphöjda erfarenheter. I unga år gjorde jag en del ensamresor. Här kommer några omvälvande minnen:
1) Grillat getkött på stranden av en grekisk ö
2) Couscous med grillade havskräftstjärtar på en restaurang i Bryssel (Tunisisk)
3) Falafel resp shaslik på en gata i Jerusalem
4) En bit bröd och en kryddblandning (vars namn jag inte minns, men recept har jag senare funnit i samband med reklam för en olivolja. (Libanesiskt?) från en vagn på gatan i Jerusalem. Kryddblandningen makades ihop på en bit tidningspapper med hebreeiska bokstäver. Brödet var format till ringar och bestrött med sesamfrön.
Kom till Paris! Här höjs inte ens det mest välsminkade ögonbryn om man ber om ett bord för en. Går ofta ut på kvällen för att solodinera och finner mig alltid i gott sällskap bland flera andra soloätare.
Ibland tar jag med en bok men oftast finner jag det godast att bara äta i min egen takt och spana på övriga gäster.
Något som är märkbart här är att restaurangerna är anpassade för att man ska kunna sitta själv. Borden är mindre och lätta att flytta ihop och separera beroende på sällskapens storlek. Man blir således inte en gäst som “tar upp plats” från andra.
Lycka till! Och bon appétit
Jag kanske vågar mig ut ensam då. Ser ni en ensam stackare sitta och låtsas-sms:a i ren desperation vid ett bord så kasta en tanke åt hans håll.
Jag gillar att äta ute ensam, men en förutsättning är nästan att det finns en bar att sitta vid. På så sätt blir ens ensamhet inte lika påtaglig. Rolfs Kök lämpar sig alltså väldigt bra för detta. Där kan man krypa in i hörnet närmast spisarna och betrakta kockarnas skådespel samtidigt som man bläddrar i en tidning och sippar på något glas i väntan på maten. Jag blev besviken när jag via en bekant hörde att AG inte serverar mat vid bardisken med argumentet “då skulle alla vilja äta där”. Jaha? Det ser ut att dröja ett tag innan jag får prova deras hamburgare med andra ord.
Du har en poäng där, Peter. Ett bord är gjort för att sitta flera vid, hur litet det än är har det kanter åt flera håll där någon annan skulle kunna sitta. En bardisk har en bartender på andra sidan. Den som sitter vid ett bord ensam bryter mot normen, den som sitter vid en bardisk har inget val.
Att solo dinera är “hemskt” men som singel blir man tillslut van! Sist jag va ute och åt, så åt jag ensam, men hade turen att kompisars kompisar kom, så de möblerade om så jag fick sitta med dem…de blev en lång sittning med många olika Indiska smaker!
Annars hade jag ju bara ätit upp maten och gått…
på under en timma kanske…nu tog de längre tid :-D
Jag tycker faktiskt om att äta ute ensam ibland. Det är skönt att slippa konversera, slippa fokusera på annat än just maten. Godaste jag ätit var bibimbap på arirang, helt solo. Ensam i ett hav av människor. Kanske är det den ultimata ensamheten? Kombinationen av alienation och gemenskap är ganska freaky på ett lite mysigt sätt. Om man är på rätt humör iaf.
Jag lärde mig äta ensam när jag var krogkritiker, nu tycker jag att det är toppen. man kommer in i en speciell lite sakral stämning. Det är en helt annan sak än att äta i sällskap som också är underbart.
Jag har med en bok, men numera när man har mobilen eller paddan kan de fungera som fullgott sällskap. ibland sitter jag ock tänker på saker jag ska skriva och slänger ner anteckningar. Det funkar inte på alla krogar utan bäst på lugna. För mig i alla fall.
Nu har ni gett mig lite mod, så jag vågar nog äta ensam, trots vita dukar och vinlista. Hm…nu måste jag bara ta och bestämma vart jag skall gå. Frantzén-Lindeberg är väl bara att glömma med en veckas framförhållning.
Jag äter ibland själv, men jag är nog lite av en för social person för att det ska vara trevligt. Bäst är det om man lyckas få till en konversation med en främling, kan bli riktigt kul.
Äta ensam is the shit. Total fokus på mat och vin. Till aperitifen läser du kvällstidningen i lugn och ro för att komma i stämning och känna vad munnen verkligen vill ha. Under förrätten frossar du ohämmat utan att bli störd. Under huvudrätten spanar du runt och spekulerar kring bordsgrannarnas relationer och demoner, till desserten njuter du av servisens extra omsorger (vilka du nu åtnjuter sedan du hunnit småprata och lära känna under kvällens gång). Njut!
Jag skall tänka på dina råd när jag sippar på min draja och funderar på vad jag skall äta, Oskar. :)
Emil, ja vem vet, på barplats kan vad som helst hända.
Jag har bott i Sydfrankrike i tre år. I somras blev jag plötsligt änka och beslöt helt sonika att fortsätta äta ute ensam. Jag rätade på ryggen och klev modigt in. “Jaha ni är ensam”, konstaterade hovmästaren. “Ja, min man är död”, svarade jag sanningsenligt. Jag fick ett bra bord, extra omtänksam service och mycket sympati. Kände mig som en drottning!
För många år sedan var jag i Oslo på tjänsteresa, gick in på Teatercafén och fick ett litet ensamt bord. Intill mig satt ett sällskap glada killar som var ut och firade herrkväll. En av dem föreslog att vi skulle slå ihop våra bord och i ett huj hade jag ett halvt dussin trevliga kavaljerer att umgås med!
Jag är inte rädd längre, äter gärna ute själv. Problemet nu är att jag aldrig kommer ut.