Mejeriindustrin är ingen vanlig bransch. Den lever under helt andra betingelser än mycket annan industri. Och just nu är den dessutom drabbad av ett inbördeskrig som i värsta fall kan bli mycket blodigt.
Varje dag använder vi produkter från mejerierna. Vi reflekterar troligen inte så värst mycket över det när vi fyller vår korg eller vagn i den där avdelningen längst in i butiken, men mejeriindustrin är egentligen en rätt märklig historia. Inte bara för att det är en bransch som bygger på – om man vill dra saker till sin spets, och det vill man ju – att sno mjölk från kalvar.
Det finns mycket annat som är udda med mejeriindustrin. Här i Sverige är det till exempel så att större delen av mjölkbranschen ägs av bönderna själva. I motsats till de flesta andra företag, som vill köpa sin råvara så billigt som möjligt, vill bönderna istället att råvarupriset ska vara så högt som möjligt. De är ju både råvaruleverantörer och ägare.
Dessutom har nästan alla de svenska mejeriföretagen mottagningsplikt. De lovar att köpa all mjölk som bönderna levererar, oavsett om det finns efterfrågan eller inte.
Nu börjar vi närma oss pudelns kärna. Det är nämligen mottagningsplikten som gör det så krångligt för mejerierna. Till skillnad från exempelvis slakterierna, som också har mottagningsplikt, kan mejerierna inte lägga mjölken i frysen om efterfrågan skulle svikta. För mejerierna heter lösningen istället pulver. Den mjölk som inte kan säljas som färskvara, till exempel mjölk eller grädde, eller förädlas till förslagsvis ost eller smör, torkas till mjölkpulver. En stabil bulkvara med lång hållbarhet. Mycket praktiskt. Om det inte vore för priset.
Torkningen kostar pengar och priset på pulvret är oftast lågt. Det blir en förlustaffär. Nyckeln till framgång för mejerierna är alltså att sälja så mycket som möjligt av sin mjölk i färsk eller förädlad form, och undvika pulvret.
Detta är bakgrunden till att det just nu pågår ett slags priskrig mellan de svenska mejerierna. Inte så att affärerna plötsligt säljer mjölken för en femma litern, eller ”ta tre – betala för två!” utan att mejerierna tampas om de stora kontrakten med Ica, Coop och de andra på ett annat sätt än tidigare. Utanför livsmedelsindustrin har det inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet när marknadens dominant, Arla, på relativt kort tid skrapat åt sig stora kontrakt med Coop, Axfood (som äger Willys och Hemköp), Netto och Bergendahls (som äger City Gross).
För Arlas konkurrenter, till exempel Milko, Skånemejerier, Falköpings Mejeri, Gefleortens Mejeri och Norrmejerier, är detta ett kännbart avbräck. De får in lika mycket mjölk som tidigare, men tvingas nu istället att torka större andelar till pulver, med sämre lönsamhet som följd.
På sina håll har konsumenterna protesterat, men det har hittills varit förgäves.
Skånemejerier har delvis kompenserat sig genom att slå tillbaka mot Arla i Danmark. Efter ett priskrig under 90-talet har Arla idag över 90 procent av den danska marknaden. I maj kommer dock skånsk mjölk att börja köras över Öresund till butiker i Köpenhamnsområdet, och det väger upp för en stor del av de kontrakt som Skånemejerier tappat.
Norrmejerier håller sig lite mer neutralt och har faktiskt ett visst samarbete med Arla kring logistikfrågor. Det har för övrigt alla de bondeägda mejerierna samarbetat om fram till rätt nyligen, då avtalet sades upp – av Arla.
Milko, Falköpings Mejeri och Gefleortens Mejeriförening är helt enkelt hårt pressade av skolgårdens största och kaxigaste kille: Arla.
Arla vet exakt var gränserna går. Det företaget gör är inte olagligt, det kan knappt ens kallas oetiskt. Det är ren och skär business: att leverera bästa möjliga värde till ägarna. Marknadsekonomi. Men det finns en annan komponent som också krävs för att marknadsekonomin ska fungera: kundernas vilja. Den är lagen, fundamentet varpå hela marknadsekonomin vilar. Och för att konsumenten ska kunna göra sitt val, behöver den information.
Det är hela anledningen till att jag skriver detta. Jag vill inte peka finger åt Arla. Jag gillar Arla och tycker det är ett viktigt företag. Men jag gillar de andra bolagen också. Och mest av allt gillar jag valfrihet. Därför är det viktigt att du, och alla andra, ska ha hela bilden klar för dig när du står där, längst in i butiken och väljer produkter.
Ska vi valfrihet och mångfald i mejerihyllan? Det som avgör är vad du stoppar i korgen.
Stellan Löfving ger ut nyhetsbrevet Foodwire och blogar på Salt. Du kan diskutera mjölkindustrin, tipsa om småmejerier, basha usla mejerier och ställa frågor i vår mjölkdiskussion.