Brasserie Östergatan i Ystad

Jag vet inte hur många gånger jag berättat historien. Den är lent blanknött nu, men jag älskar den fortfarande.

Då, för kanske sju, åtta år sedan, arbetade jag på frilanskontor i Malmö men pendlade fortfarande till Lund. När arbetsdagarna gick över i kväll och jag drog mig för att åka hem till den där staden jag inte riktigt kom överens med behövdes det ursäkter att stanna kvar och äta middag ute. Fast jag egentligen inte hade råd. På Victors vid Lilla Torg fanns det en billig, lite medelhavsinspirerad meny som var en upprabbling av kvarterskorgsmantran: Getostkräm, bruschetta, soltorkade tomater, pesto, oliver… Ja, ni fattar galoppen.

Knepet var att ringa innan och kolla om Daniel jobbade. För när Daniel jobbade satt varenda Medelhavsklyscha som en smäck. ja, de upphörde till och med att vara klyschor och blev till självklarheter. Jag begriper fortfarande inte vad det är som gör att vissa kockars mat alltid är två snäpp bättre än andras trots att ingredienserna är identiska. Något med vinkeln som basilikakvsiten spretade i, det där extra draget med pepparkvarnen. Mjukheten i getostkrämen. Jag visste inte vem Daniel var, kände inget behov att presentera mig. Jag åt hans mat och viste att han var hyvens. Det räckte.

När jag ett par år senare träffade Daniel Müllern fick vi veta att hans kollegor hade haft roligt åt att det ringde okända kvinnor och frågade om han jobbade utan att vilja prata med honom. Hans flickvän hade varit mindre road.

Nu har Daniel startat Brasserie Östergatan i Ystad. Jag har bara hunnit ta ett glas vin i baren och tugga på en perfekt fläsksvål och jag kan inte bärga mig tills jag får komma dit att äta. Jag kommer inte att bli förvånad; det är klassiska rätter, betryggande smakkombinationer på menyn. Det kommer att vara väldigt bra. Inte så att man lyfter ögonbrynen, inte så att man messar alla polarna mitt i middagen. Men så att man blir så där innerligt glad i magen. Kanske är det den maten jag uppskattar allra mest.