Brinnande passion!

På fotot till vänster får en box Rawson’s Retreat brinna i vedspisen som ett rättmätigt straff för att den tog slut. 

När vi flyttade till stugan var en av de mest spännande nyheterna vedspisen. Jag lider av en rätt illa genomtänkt fetisch för alla ting från det mycket vaga “förr i tiden” där allt verkade ha ett liksom skimmer av oförstördhet. Att det “förr i tiden” var smutsigt, kallt, trångbott och nedsållat av vägglöss går liksom inte riktigt in den känslomässiga delen av mig: allt var bättre förr, i alla fall tiden innan jag föddes.

Oavsett vägglössen, den eviga saltsillen och potäterna så kan jag faktiskt konstatera att spisarna var bättre förr. Ved- och tidningsätande, gedigna saker som värmer upp ett helt hus (nåja, jag tycker numera att 16 grader i kök och 12 i vardagsrummet är en helt acceptabel temperatur – märkligt hur man vänjer sig!), inte drar dyr el och torkar handdukar, jäser bröd och ger köket en aura av tidlös, rustik skönhet. Att de förutom alla dessa förtjänster är utmärkta att laga mat på är förstås ännu bättre!

Jag var rent ut sagt skitskraj för att ens röra vedspisen först. Jag menar, hur gör man? Hur ska jag, som inte kan skilja på höger och vänster se när spjället är öppet? Och blir det verkligen varmt? Kommer jag få erkänna mitt nederlag och laga all mat på elspisen? Med dessa och liknande frågor plågade jag mig själv redan flera veckor innan flytten, och när vi väl kom upp var det Magnus som fick tända spisen första gången medan jag handfallet tittade på vid sidan av.

Men det var då det. Redan andra dagen fick jag någorlunda styrsel på vedspisen med hjälp av min mors kunniga råd och oändliga tålamod (nåja, femtioelfte gången jag ringde hörde jag henne faktiskt fräsa “Va? Igen?” i bakgrunden). Det var ju inte så svårt, när allt kom omkring. Mata in eld, reglera elden med en liten ventil undertill och lyfta bort spisringar för att reglera temperaturen på kokkärlen. Det var nästan lite snopet, så lätt var det, när man väl fattat principen.

Och nu tycker jag själv att jag är en riktig fena på vedspistillagning och använder bara den gamla elspisen bredvid till bakning, eftersom jag jag inte riktigt känner mig säker på vedspisens ugn. Visserligen har jag lyckats baka grahamsbullar i den, men det är också allt jag vågar innan jag fått kläm på den.

Det första jag lagade på vedspisen var raggmunkar på rödbetor, eftersom jag har haft ett abnormt sug på rödbetor den senaste tiden (lunch idag: kokta rödbetor med lite smör och citron). De blev väldigt goda, även om några blev lite brända eftersom jag varit allt för glad i att mata in ved. Men ändå, jag är stolt!

Rödmunkar med getostkräm

Receptmakare: Margit richert

4 personer

40 min

Enkelt och vegetariskt, fast lite tråkigt med all stekning. Ibland fuskar jag och häller allt i en form, gräddar i ca 30 minuter och slänger på några skivor getost mot slutet. Lite som en rolig variant på lufsa.

• 1 dl vetemjöl
• 1 tsk torkad rosmarin
• 1/2 tsk salt
• 2 dl mjölk
• 2 ägg
• 4 stora grovrivna rödbetor
• 1 dl creme fraiche
• 100 g chevre
• olivolja till stekning

1. Blanda vetemjöl, rosmarin och salt och vispa ned mjölken lite i sänder. Tillsätt äggen och vispa runt. Låt svälla 15 minuter. Blanda sedan ned de rivna rödbetorna.
2. Mosa samman creme fraiche och getosten och ställ kallt så länge.
3. Hetta upp en stekpanna på medelhög värme. Klicka ut raggmunkar (en knapp deciliter smet är lagom) och stek dem ett par minuter på varje sida i olivoljan. De ska få fin färg, men inte brännas (vilket de lätt gör om värmen är för hög).
4. Servera med en klick getostkräm och en sallad.