Edit: ny rubrik på gammalt inlägg, den ursprungliga såg lite påstridig och dryg ut.
Med den metod för att oxidera, fermentera och rosta fram mitt eget te av de mest närproducerade blad som kan tänkas (inom en radie av 200 meter hemifrån) har experimenterandet rullat vidare. Det är spännande varje gång ett nytt te skall testas. Smakerna som dyker upp är ibland häpnadsväckande. När jag började experimentera trodde jag att jag började på toppen, med de blad som var mest lämpade för att simulera te: mjölkörtens blad.
Men för varje nytt te jag gör dyker nya, ofta oväntade smaker upp, och jag börjar direkt att fundera vad de kan passa till. För det är det som det handlar om för mig, inte att hitta det bästa substitutet för mediokert påste. Jag tänker i min inbilskhet att det jag får fram kan vara av intresse för någon. Någon som verkligen kan mat och som blir nyfiken på att hitta på något med de nya smaker som dyker upp. Smaker direkt från ängen, skogen eller täppan. Och som man kan plocka fram själv, hemma i köket, med två händer, en plastpåse, en handduk och eventuellt en pålitlig stekpanna. Om jag får en enda person att smittas av min temakarlust så pass att denne gör ett eget försök och vågar berätta om det blir jag glad.
I den senaste omgången blev daggkåpan den stora överraskningen. Jag hade inte direkt några förväntningar, men daggkåpan visade sig ge ett fint te, med inslag av jord och alger, inte helt olikt ett lätt oxiderat oolongte. Det hade en ordentlig kropp och fick en fin färg. Jag tänkte direkt på att det kan passa till gravad lax, eller kanske rå?
Kropp kan man inte direkt säga att teet på svarta vinbärsblad hade, eller var jag för snål på bladen? Men ack så gott. Lätt i smaken, fint aromatiskt och en ljus färg. Tog verkligen fermenteringen fart? En ny sats skall snart dras igång. Det här teet liknade mest ett lätt grönt te. I den form jag drack det var det möjligen lite för lätt för att ha till mat.
Rönnbladen gav inte ett speciellt telikt te. Viss mineralitet dök upp, men ingen kropp att tala om, snarast fanns där en liten smak som minde mig om såpa (på ett bra sätt). Men doften! Under rostningen steg en knytnäve upp ur wokpannan och dunkade mig kamratligt mot näsan. Där dök den bittermandel upp som vi talat om tidigare, rostningen plockade verkligen fram den och den överlevde hela vägen ner i teet, där den tyvärr fick dåligt smakstöd. Rönn skulle passa till ett efterättste, om det blandas ut med något annat. Älggräset?
Jakten på nya smaker går vidare. Tipsa gärna om hur jag kan gå vidare. Jag kan ju egentligen inget om örtteer, men är villig att lära.
Edit: när jag gjorde om svart vinbärs-teet och laddade med mer än dubbelt så mycket blad så blev resultatet något helt annat. Plötsligt dök kroppen upp, till och med en aning beska, och aromerna började glida över mot fläderblom och kanske mynta. Klart njutbart, godkänt av sambon som annars inte är så förtjust i brygderna jag gör på mina jästa, misshandlade blad.
Kommentarer
13 svar till ”Daggkåpa tar täten”
Inofficiell topplista just nu:
1. Daggkåpa
2. Älggräs
3. Mjölkört
Måste nog göra följande:
1. Få in svartvinbärste på listan nånstans.
2. Sluta kommentera mina egna inlägg.
När får jag smaka te gjort på daggkåpa?
Processrapport:
1. Har plockat enbart späda blad av älggräs.
2. Låtit ligga och mjukna en dryg timme.
3. Lade bladen i högar och körde över dem halvhårt med brödkavel. (Något effektivare än att krossa dem för hand, testade även mortel men då blev de mest mos.)
4. Låtit dem liga luftigt ca 2 timmar. (Fick nästan ont i huvudet så mycket som det luktade i köket! Älggräs ska ju innehålla salicylsyra som ju annars botar huvudvärk…)
5. Packat in i plastpåse, omlindat densamma med en bit ulltyg. Har legat så i ett och ett halvt dygn.
Luktade just i påsen, fantastiskt gott doftade det. Men de får nog ligga ett tag till. Hoppas jag inte retade upp de anaeroba processmakarna genom att släppa in luft till dem bara, men jag kunde inte stilla min nyfikenhet.
Maggan: när du vill, men du tyckte ju att mitt mjölkörtste smakade illa. ;)
Emma: underbart! Jag gillar den där råa gröna huvudvärksframkallande doften, speciellt som jag vet att den kommer att om inte försvinna så åtminstone dämpas ordentligt under oxideringen. Bra att du testade kavelmetoden, tyckte också att älggräset gick sönder lite för lätt när jag rullade bladen mellan händerna. Tre dygn har jag upptäckt är ganska lagom tid för fermenteringen, annars letar det sig in lite spritsig syra i teet, och man kan behöva skölja ur det med hett vatten innan man brygger te på det. Men det är bara min smak. Det skall bli spännande att få veta hur ditt te blir!
Något förvånad hittade jag recept på Gråbo-soppa på en stor koreansk matblogg. Gråbo är väl annars nåt vi mest förknippar med elände men växten är tydligen besläktad med malört.
Jag smakade men tyckte inte att det var värt besväret att jag unga skott den här gången. Däremot slår det mig nu att det nog skulle kunna bli ett ganska gott te plus att då behöver man nog inte heller begränsa sig till just unga skott.
Det låter mysko att göra soppa på gråbo, Birgitta. Jag har aldrig kopplat ihop gråbo med mat, ser den som en blek malörtskusin. Men det är värt ett försök. Om inte annat kan det bli något att blanda i andra teer för att få lite beska, jag skall i alla fall göra ett försök.
Fäviken borde vara intresserade läsare av din blogg, och dina försök att göra “svenskt te”
Man kan alltid hoppas. Men jag blir lika glad för vem som helst som vill experimentera lite.
Smakar mitt rönn-te igen och tycker nog att det tappade sin mandelarom ganska snabbt. Det kanske fick ligga lite för luftigt efter rostningen.
Hann även smaka te på precis förfärdigade blad av mjölkört. Blev lite förvånad. Det smakade som jag mindes det, men var inte lika njutbart som de andra toppteerna. Har tiden sprungit ifrån mjölkörten? Eller kräver den lite grövre blad? De jag tar nu är mest från ganska späda skott.
Hej, jag provade att göra mjölkörtste men tyckte inte jag fick till fermenteringen. Lade krossade blad i en plastpåse i två dygn ungefär, utan luft i påsen, men det smakade mest lite ruttet. De som bara krossats och sedan torkat är däremot trevliga. Tips på hur man får till det?
Vilka underbara experiment du gör, förresten. Jätteintressant! Samlar blad och örter som en hamster här i norrbotten för att släpa hem till stockholm.
Pernilla: kul att du vill experimentera lite! Något jag lagt märke till är att blad lätt blir dåliga under fermenteringen om de är för blöta. Därför tvättar jag aldrig bladen numera. Även om de innehåller mycket fukt i sig finns risken att de ruttnar. Det syns i det att bladen blir svarta och klibbiga.
Kanske har du dina blad på en varmare plats än jag? Testa att dra ner fermenteringstiden till ett dygn. Eller strunta i det helt, du verkar ju få ett bra te ändå!
Berätta gärna mer om dina experiment och dina resultat. Vad står på tur?