Den lilla brödanarkisten

De senaste veckorna har jag experimenterat med vetesurdeg. Egentligen är det en rågsurdeg i grunden, men eftersom mitt rågmjöl tog slut för ett tag sedan förvandlade jag den med hjälp av den homeopatiska metoden till en vetesurdeg. Och allt sedan dess har jag som sagt experimenterat hejvilt.

Och igår, efter lite degalkemi med skållat grahamsmjöl och långjäst deg så hände det: jag fick ett perfekt bröd. Visserligen insåg jag att det behövde mogna till idag för att komma till sin verkliga rätt, men redan igår var det godare än någonting jag gjort tidigare. Och i morse var det fulländat: saftigt men lite segt med en hård skorpa, en liten syrlighet en nötig smak av grahamsmjölet. Underbart med lite av min granna marmelad och ännu bättre med en skiva vällagrad grevé.

Och så var det då bara ett krux. Jag har ingen aning om proportionerna. Jag skulle inte kunna skriva ned receptet under pistolhot eftersom jag helt enkelt har gått på känn. Varför, o varför kan jag inte väga och mäta som en normal människa? Varför denna anarkism? Tänk om jag aldrig lyckas göra om brödet?

Det här är det närmsta jag kommer en beskrivning: En rejäl skvätt vetesurdegsgrund, lite extra vatten, mer vetemjöl. Jäs över natten. En rejäl dos grahamsmjöl, en nypa salt, tillräckligt med kokande vatten för att få en gröt. Låt svalna. Blanda, knåda in vetemjöl tills degen är hanterlig. Knåda väl. Jäs i degkorg (eller en skål) läääänge. Grädda på 225 grader tills innertemperaturen är 98 grader.

Hm. Jag måste nog tillbaka till bakbordet. Och ha vågen nära till hands den här gången.