Man kan undra varifrån palsternackan har fått sitt namn. Det bottnar i alla fall i romarnas namn på växten, pastinaca, som också tagits över som vetenskapligt släktnamn för det släkte denna vita, söta, aromatiska morotskopia tillhör. Artnamnet är sativa, som kort och gott betyder kultiverad. Pastinaca i sig kan kopplas till romarnas pastinum, som betyder hacka. Det finns knappast någon anledning att fundera två gånger över den kopplingen.
“Palsternacka” är pastinaca filtrerat genom olika nivåer av germanska, jag vet inte riktigt hur (när dök till exempel det där l:et upp?). På engelska kallas roten parsnip, och kommer från att man på medeltiden kopplade den till betan (turnip), vilket botaniskt sett är fel. Palsternackan tillhör den nyttiga och flitigt nyttjade gruppen flockblomstriga växter, där bland annat moroten ingår. Och även moroten har kallats pastinaca en gång i tiden, det fanns kanske ingen större anledning att försöka skilja de båda åt. Roten av morot och palsternacka är väldigt lika i vild form: knotiga, fibriga och vita. Nu har de båda separerats av tusenårig avel.
Vild, förresten. De palsternackor vi kan se i vägkanterna är strängt taget inte vilda utan förvildade, spridda från gamla odlingar och återtagna av naturen. Vild palsternacka är sällsynt, åtminstone i Sverige. Jag har tuggat lite på förvildad palsternacka och den var aromatisk, men ganska grov och besk. Som nödmat kan den nog gå an, om man skulle hamna i det läget någon gång.
Och så här kan Pastinaca sativa se ut på tallriken när den rostats, mixats med olivolja och crème fraîche, passerats, saltats upp och lagts på en tallrik bredvid sojabönor, solrosfrön och lax.
Kommentarer
9 svar till ”Den som äter palsternackor”
En av Taffels eminenta varianter på nacka.
http://taffel.se/recept/kramig-palsternackssoppa-med-baconfras
Finns även i Lisas Skafferibok
Förvildad palsternacka är en invasiv art i USA. Den konkurrerar ut andra arter och dess växtsaft ger kraftiga hundirritationer i solljus.
http://wiki.bugwood.org/Pastinaca_sativa
Detsamma gäller nog vår förvildade variant, dels tar den över vägkanter där den trivs och jag har också läst om att den kan irritera huden i solljus. Den liknar i det jättebjörnlokan, som det bedrivits regelrätt krig emot. Jag vet inte om den är i samma liga dock vad gäller hudirritationer.
Jag vill minnas att någon en gång sade att även den vanliga, odlade palsternackan kunde ha hudirriterande verkan.
Grym bild!
Oskar: Tack! Jag visste inte om jag skulle våga lägga upp bilden. Ibland tycker jag att den är lite…osedlig, men det kanske bara är jag? :)
… han går inte av för hackor. Fast det verkar ju vara exakt det den gör, eller? Tack, jag vill alltid ha mer etymologi i matsammanhang.
Nä, det är inte bara du. Även min hjärna associerar åt det osedliga hållet.
Dessutom är palsternacka lite halvt förbjudet för mig som försöker vara en renlärig LCHF-följare, åtminstone ett tag till.
Måste ju berätta: Hur gick det med mitt älggräste? (Har inte hunnit skriva eftersom jag haft lite väl många järn i elden, bla höhässjning, lammförflyttning och annat som man gör när man bor på landet.) Men jag har färdigställt teet på älggräs, och hunnit smaka på det ett par gånger. Mitt språk är dock inte så utvecklat vad gäller aromer, så hur ska jag beskriva hur det smakar? Men, jag ger det ett försök.
En svag smak av just “te” är det uppenbara, “har det verkligen dragit tillräckligt länge?” är den första tanken. Men det har många nyanser, lite svåra att få fatt i eftersom det är så svagt. Kvar till sist dröjer sig en frisk, nästan myntaaktig nyans, som tillsut, innan den ebbar ut, fyller hela munnen.
Jag tycker det är trevligt, framförallt som kvällste eftersom det fortfarande är “te” men utan teinet så man kan sova. Har aldrig riktigt gillat örtteer, eftersom det just inte smakat te. Ska prova med flera omgångar, så fort jag får tid. Då blir det längre och hårdare oxidering och eventuellt lite kortare fermentering. Rostningen tyckte jag var super, den gjorde stor skillnad för fylligheten! Kanske ska jag testa större och kraftigare blad, än just toppskotten som jag använde också. Denna omgång tycker jag inte har uppnått ett resultat som jag känner är någon storsäljare, men jag tror det finns potential!
Nu gjorde du mig glad, Emma!
Just det där med att det verkligen smakar te är så löftesrikt. Det där råa gröna som brukar finnas hos enbart torkade blad är väldigt nedtonat (tack vare oxideringen?). Hur länge fermenterade du? Jag håller sällan på längre än 2 dygn numera, experimenterade med längre fermentering förut men då smakar det mest gödsel till slut.
Numera rostar jag också vid högre temperatur än förut, och det gäller att passa fingrarna. Ett tips är att använda en obelagd panna, dvs så att bladen kommer i kontakt med den rena metallen. Jag inbillar mig att överföringen av värme går snabbare då. Åtminstone tillför inte beläggningen något.
Ett tips är att du brygger te enligt den kinesiska metoden, dvs. med långt större mängd te än du brukar ta och så brygger du ditt te i små satser med kort dragtid istället. Det är spännande, för det kommer ut olika smaker varje gång. Även temperaturen på vattnet kan man leka med. Om teet fermenterats mycket kan jag till och med välja att slå bort den första 30-sekundersbryggningen, då slipper jag en hel del syra och ensilagesmak.
Återkom gärna med fler av dina experiment eller tips! Och testa din metod på lite av varje du hittar i skogen och i täppan. Daggkåpa och blad av svarta vinbär ligger bäst till hos mig just nu.