Den stora knödelmassakern på Fanjunkaregatan

Det var knödeln som avgjorde saken. För några dagar sedan slöläste jag mig igenom senaste MedMera och såg ett läsarrecept på en kycklinggryta som såg ut som vilket recept på kycklinggryta som helst, här har ni det förresten. Förutom knödeln förstås. Bilden av en kycklinggryta med knödel i fick det att knäppa till i huvudet, och i sådana lägen är det bara att böja sig för det oundvikliga och laga till receptfanskapet istället för att ha det i bakhuvudet tills det ersätts av nästa knäpp. Jag har skrivit om liknande obsessioner tidigare, den gången handlade det om en viss belgisk köttgryta.

Men här frilades en klar brist i mitt visserligen begränsade matvetande: jag visste inte riktigt vad en knödel var och kunde bara minnas den krocketbollstora potatisknödel som serverades till en bonnig schweinshaxe med sås jag åt en gång i Tyskland (en hjärtig kombination som knäckte mig på mitten, drog ner mig under bordet och raderade ut min hunger i minst tre dygn, men det är en annan historia). Knödel, som det visade sig efter lite googling, kunde vara mer eller mindre vad som helst. Men den knödel jag var ute efter tillhörde sorten som mest liknade en klimp gjord på gammalt bröd; även som sådan var möjligheterna stora. Se till exempel Jens Linders knödel, som får jäsa sig luftig innan kokning, medan andra varianter är mer kompakta.

Så det var med entusiasm jag grep mig an lördagsmatlagningen – den dämpades inte ens av vetskapen att barnen inte tänkte äta så mycket som en matsked av den. Men entusiasmen svalnade något när mina knödlar exploderade i kastrullen och till slut mest liknade en kokt tvättsvamp, smakade dessutom åt det hållet. Jag gissar, med visst fog, att den nybakade bake-off-baguetten inte var optimal för ändamålet, speciellt inte som det var en industribaguette av det skumgummilika och kritvita slaget. Men döm mig inte, och kalla mig inte idiot, det var det bröd jag kunde få tag på i brådrasket/skumrasket efter badhusbesök med fyraåringen. Nästa gång gör jag som man bör: tärnar dagsgammalt bröd, blandar med ägg och mjölk och salt och låter allt svälla ordentligt innan jag kramar pingisbollar och sjuder dem i saltat vatten. Svårare än så är det inte, även om det som med det mesta går att göra mycket svårare.

Så stod jag då där inför två matvägrande småttingar med en tämligen konventionell kycklinggryta (även om jag gjorde en roligare variant än den i receptet, som jag alltså inte följde) som saknade sin udd och sitt berättigande. Men mitt knödeläventyr är inte över, det har bara börjat.