Jag har något att säga apropå mitt milt sarkastiska inlägg om getosten märkt med Ockelbo som vid läsning med brillor visade sig komma från Holland. Vi kunder är inte underinformerade, vi är överinformerade. Vi pallar inte att göra det till ytterligare en arbetsuppgift att detaljgranska varenda pinal som landar i våra varukorgar. Vi palla inte att vara experter inom områden som kräver en ordentlig utbildning för att förstå. Inte ens de utbildade experterna är överens om vad vi ska äta.
Fallgroparna är helt enkelt för många. Låt mig ge ett exempel. Nyligen var jag hemma hos en mig kär och närstående man i mogen ålder. Han bjöd på ost. “Roquefort”, utbrast jag förtjust.
“Ja, tänk det är en svensk roquefort” meddelade mannen lika förtjust. Varpå jag förklarade att en svensk roquefort inte fick kallas roquefort eftersom namnet är skyddat. Mannen vidhöll att det var en svensk roquefort han köpt många gånger. Vi kikade på förpackningen. Det visade sig vara en roquefort som importerades av Falbygdens och därför var märkt ordentligt med det svenskklingande namnet. Mindre ordentligt med ursprungsort som krävdes glasögon för att läsa.
Jag vill varken raljera över mannens okunskap vad gäller namnskyddade ostar eller om Falbygdens märkning. Bara vänligt påpeka att även en berest fransktalande matintresserad professor på KI har dålig koll på vad som hamnar i varukorgen. Inte för att en sådan människa skulle vara förmer än andra, utan att det finns ett slags idé om att folk som fattar fel val i butiken är oengagerade och korkade. Visst har konsumenten ett ansvar, men det finns en orimlig tro på superkonsumenten.
Samtidigt används ofta begreppet “sunt förnuft” som ett mantra. Men det sunda förnuftet som i många år representerats av exempelvis tallriksmodellen, teorin att fett gör oss feta och att närodlat alltid är bäst för miljön leder oss ofta på irrvägar. Verkligheten är inte lätt att förstå, vi kan bara skapa mer eller minder bristfälliga modeller.
Jag anser inte på att vi i realiteten kommer att nå målet bättre mat för alla enbart genom att ställa mer krav på en redan stressad konsument, som inte kan lära sig att i huvudet hålla koll på de senaste rönen om vilka E-nummer som är OK och vilka som bör undvikas. Jag tror inte att vi vinner mark genom att moralisera över människor som inte har lust, tid eller ork att trilla köttbullar. Tro det eller ej, men jag anser inte att matlagning är det viktigaste i livet. Jag tror att vi behöver fler vettiga människor som leder oss rätt i butiken och förenklar för oss. Som gör matlagning roligt, inte till en plikt under domedagsskugga.
Därför gillar jag företag som Middagsfrid, Årstiderna, Ekolådan och andra tjänster. Inte för att varenda pinal i kassar och lådor är optimal. Utan för att de som helhet innebär ett bättre alternativ än de val en vanlig stressad konsument förmår göra. För just mig som älskar att laga mat och vet hur man improviserar med givna ingredienser är Årstidernas lådor perfekta. Nu längtar jag efter kassar med prisvärd färdigmat för dem som faktiskt inte gillar eller har tid med matlagning men ändå vill äta bra.
PS. Ska lägga ut lite mer roliga recept snart. Det har varit på tok för lite av den varan senaste veckorna.
Kommentarer
5 svar till ”Det alla vet: Ska vi bli superkonsumenter?”
Matmarknaden är så polariserad. Å ena sidan är en massa grejer farliga (e-nummer!), å andra sidan detta som en “svensk” roquefort. Det tar mycket kraft och energi, som du säger, att vara en ständigt genomtänkt konsument. I det här hushållet konsumerar vi en imponerande vidd av mat, från japanskt till spanskt till “amerikanskt”. I vissa fall nöjer jag mig med att ursprungslandet är oviktigt (sällan dock med färskvaror som frukt), jag tänker ändå inte konversera med matvarorna.
Just nu står jag mitt uppe i två till Konsumentverket för felaktig innehållsförteckning (e-nummer!). Det vore skönt att, som allergiker, kunna lita på vad jag äter. Vad det gäller får vara till en annan gång.
Jag håller med dig Lisa om att det är för mycket krav på konsumenten att vara så jäkla informerad. Jag tycker att det borde vara upp till myndigheterna att faktiskt göra riktiga kontroller så att vi som konsument inte har allt ansvar överskyfflat på oss för att det är enklast så. Jag tycker att det är viktigt med vad jag köper, och vad jag _inte_ köper, i och med att den enda makt jag har som konsumet är hur jag använder mina pengar. I och med att det inte finns någon god kontroll får jag helt enkelt läsa på varenda ny vara jag ser om den är bra eller dålig. Oftast kan man välja krav-märkta varor med gott mod, ska sägas att alla produkter märkta så inte är bra i sig, men det utbudet är knappast heltäckande, köpte man bara krav skulle ens maträtter bli rättså repetetiva. Tills lagstiftning och kontroll blir bättre så är det enda jag kan göra att fortsätta bygga på mitt mentala bibliotek och försöka vara en superkonsument, och fatalt misslyckas med jämna mellanrum.
Tycker som du att det är himla skönt att man kan outsourca sina inköp till bra leverantörer så som Årstiderna mfl. En dröm är väl att något ställe öppnar matkedja som har hårda krav på vad de tar in så att man som konsument känner sig säker på att det man handlar där är producerat på ett korrekt, hållbart och rättvist sätt. Men det kanske förblir en dröm.
Heja, heja! Men vad ska jag blogga om då? Du skriver precis det jag tycker, men bättre.
Jag håller med dig. Jag vill veta men det får ju vara måtta. Jag gillar som du ekolådan. Dels stöttar jag ekologisk mat dels så tvingas jag variera mig.
Lite OT-men jag får känslan av att mat är så laddad med tvång,, plikt och ångest. Själv tycker jag att matlagning är förknippad med lust och dessutom så är det väldigt avstressande. Vad säger du-hur får vi in lusten i matlagningen?
Jag håller med dig om att det läggs ett för stort lass på enskild konsument. Det finns så många råd och rön vi bör ta hänsyn till under våra stressade minuter i mataffären efter jobbet. För en konsument som då försöker vara “duktig” blir det så enkelt att vi kanske helt undviker E-nummer (men skriv ut ämnena i klartext så är de plötsligt ok), bara köper fair trade och KRAV. Men så enkelt är det ju heller inte.
Vissa saker kan jag inte ens som konsument få fram i affären, ponera att jag vill undvika varor från israel genom att kolla på landskodsdelen av EAN-koden. Inte ens det går kanske eftersom det inte alltid är ursprungslandet som utskrivs i koden.
Nej, jag är mer för politiska beslut där det dras upp riktlinjer för vad som får säljas. Jag menar, borde inte allt vara fair trade?