Det bästa med sommaren (är inte det ni tror)

Lät inte den där rubriken väldigt mycket som en pretentiös låttitel? Hur som helst är det just så det förhåller sig. Det jag tycker bäst om med sommaren är något helt annat än det ni väntar er. Men vad?

Absolut inte bad och strandhäng. Förutom att man får sand i boken, ojämn färg eftersom det inte går att läsa på rygg är det dessutom dödligt tråkigt. Man doppar sig och sen solar man. Doppar sig, solar. Det är för varmt för att kommunicera med annat än grymtningar. Dessutom är jag livrädd för djupt vatten och plaskar därför omkring ungefär där blöjbarnen hänger. Och väldigt ofta trampar man på någon äcklig liten skubbskädda som fladdrar till under foten varpå man tappar balansen, landar i ett jätteplask och skämmer ut sig själv.

Äta utomhus? Nä, inte det heller. Det är visserligen mysigt, men myggen! Vi bor alldeles intill ett träsk (eller i alla fall någon slags sankmark med plockepinnträd som hotar bilen vid varje storm) och det går inte att gå ut om man inte först marinerat sig i myggmedel. Helst en sådan där sort som inte längre får säljas. Vi har ett litet lager. Dessutom blir kall mat varm, det fastnar flygmyror i potatissalladen och med solglasögon på ser maten så jäkla skum ut.

Grilla då? Nä. Visserligen har jag förlikat mig med grillningen nu, men det kommer aldrig vara min favoritsysselsättning att stå i varmt väder vid en ännu varmare och rökig grill. Dessutom smakar all grillad mat mer eller mindre likadan: rök och starkt. Det sistnämnda för att jag inte kan låta bli d’elidasflaskan.

Värmen och solen då? Meeh! Jag trivs bäst i 18-gradig skugga. Mina ögon är löjligt solkänslliga och eftersom jag ständigt slarvar bort mina solglasögon får jag gå och kisa på ett sätt som garanterat kommer ge mig inte bara trevliga kråksparkar utan riktiga dragspelsögon. Dessutom blir alla kläder klibbiga, man måste dricka oändliga mängder vatten (eller öl) för att inte få värmeslag.

Okej, nu ska jag inte dissa sommaren längre. Jag älskar den. Men av andra skäl än de flesta jag känner.

Sallad. Och nu snackar vi inte en vissen tonfisksallad på den lokala pizzerian eller ens en habil ceasar-sallad på något av de bättre etablissemangen. Utan sallad på mitt sätt:

Ni ser ju, bilden säger ju allt. En enorm pizzatallrik fylld med allt som är gott. Inte hopblandat utan var för sig så att man kan plocka det man vill ha när man vill ha det. Utan inbördes ordning – för det här skrivs innan bilden är tagen – ser vi sallad, burksparris (ja, det är ju riktigt gott även om det är en helt annan grönsak än den färska), tomat, gurka, salladslök, ägg, paprika, vällagrad grevé, kalamataoliver, selleri, syltlök, salladslök, melon, lufttorkad skinka, limeklyftor, majs och kikärter. Inte med på bilden är skalade räkor i egen skål eftersom de inte fick plats på tallriken. Helst hade jag velat ha ett trevånings tårtfat att lägga upp ingredienserna på, men det får bli mitt nästa inköp.

Själva grejen är inte riktigt vad man har i salladen – det kan variera efter tillgång och efterfrågan. Några ytterligare höjdare är kall skivad färskpotatis, någon rökt fisk, goda charkuterier, iskalla rädisor, färska bondbönor och lättkokta småmorötter. Huvudsaken är att det är mycket och gott.

För att inte salladen ska kännas så där självspäkande fräsch serverar man förslagsvis massor av trevliga tillbehör. Idag blev det hemvevad majonnäs smaksatt med risvinäger, en smula socker, några stänk ljus soja och en rejäl dos wasabipulver samt en sås på creme fraiche, ketchup, en droppe worchestersås, het rökt paprika från latinamerikanska livs och vitlök. En senapsvinägrett med kallpressad rapsolja, Åbo senap av sorten “eldig” och massor av färska finskurna örter rördes ihop som en eftertanke.

Och dessutom skålar med krutonger, strimlad nori, rostad kinesisk shalottenlök. Hade jag haft lite rostade nötter av något slag hade jag definitivt serverat det också.

Och det här, gott folk, det är det allra bästa med sommaren.