Vad du än säger. Vad du än skriver. Hur skicklig du än är på att slöjda formuleringar. Orden räcker ändå inte till när några man tycker mycket om drabbas av det ofattbara. Plötsligt är orden ingenting värda, reducerade till patetiska bokstavskombinationer utan täckning. Vi har följt K:s stolta och glädjefyllda rapporter under graviditeten. Vi har sett deras, ja deras, mage växa. Och så ändå händer det ofattbara. Karin Erika fick inte leva
Själv har jag valt att hålla mina privata sorger utanför bloggen. Kanske är det fegt, kanske är det klokt. Men hade jag valt att skriva om det svåra hade jag uppskattat ord till tröst. Även främlingars. För att så småningom återfå tron på att livet är värt att leva. För att det är det där vi banalt kallar kärlek som är grunden till den tillit som gör att vi vågar det oerhörda att sätta barn till världen.
Rädslan av att göra fel är till viss del en fåfäng självupptagenhet: en förödande kombiantion av hybris och dåligt självförtroende. Är dina ord av en sådan vikt att du gör allt värre? Eller är det din hjälpöshet och ringa betydelse du egentligen är rädd för?
Kanske är inte ordvalet viktigt alls. Det som betyder något är måhända att vi har modet att möta en annans människas sorg. Jag är inte ens säker på att jag haft modet att möta min egen.
De exakta orden är nog inte viktiga just nu. Men din röst är det.
Kommentarer
7 svar till ”Det finns ingen rubrik”
Hej Lisa!
Sänder en kram och en hand att hålla i när det ofattbart svåra har inträffat. Tänker på er alla som drabbats av sorgen.
Vad fruktansvärt hemskt….kram till er alla
Det är så märkligt hur mycket kärlek man kan känna mot totala främlingar… mitt hjärta gråter med er alla, även när det här är det första jag hör av er.
Min bror har gått igenom det här ofattbara, som bara inte får hända. Det finns inget att säga, men vi säger saker i alla fall…
Jag tror att man säger det för samma orsak som varför gåsen ropar när dom flyger till söder – “här är jag”. Du är inte ensam. Jag är här med dig.
Jag behöver inte känna dig för att känna med dig, för vi delar mänskligheten.
Det går över. Även de ofattbara, otillåtna, obeskrivbara… Det är väl det bästa och värsta av allt som händer.
Som du skrev, orden är stumma, otillräckliga…hoppas ändock att den deltagande tanke jag sänder, ger lite tröst i denna svåra stund.
Ja.
Sorg är kärlek som blivit hemlös….
Visst är det svårt att såtta ord på sorg, lika svårt som att sätta ord på omtanken till er.
Jag tror att dina ord är bland det bästa jag har läst om sorg. Ja, vad är vi rädda för egentligen? Att vi tvingas möta den som en spegel?
En väldigt fin uppmaning, Lisa.