Det kommer inte mycket matnyttigt från den där matbloggarn

Jag drömde för några år sedan om dygnslånga matlagningsorgier, laboratorieutrustning i köket och ett knäfallande, jublande publikum inför mina gastronomiska skapelser. Jag tänkte mig matresor ut i världen, uteätande på såväl obskyra småställen som svårbokade krypin med vitt linne och högbrynt klientel. Jag skymtade mitt namn under tänkta recensioner och artiklar i de stora matblaskorna och på sirliga inbjudningskort på hallmattan. Att öppna ett nytt nummer av något matmagasin gav mig hjärtklappning och jag läste varenda pilliknark, reklam som inslag. Det kändes som om jag höll på att knuffas in i en värld jag ville veta så mycket mer om och bli en del av. I byxfickan låg stora planer.

Men idag stod jag vid tidningshyllan i mitt lokala Konsum med en helt annan känsla. Jag fördrev tiden medan fyraåringen i sin sedvanliga lördagsritual nogsamt valde ut sina tio tillåtna bitar lördagsgodis, och jag höll i det senaste numret av Mat & Vänner och läste av den juliga framsidan. Sedan ställde jag tillbaka det i hyllan igen, obläddrat. Jäntan kom hasande med påsen och jag räknade godisbitarna, sedan gick vi. Jag tänkte lite på middagsmaten. Snabbt skulle det gå, och barnen skulle äta det, åtminstone vilja göra ett försök ditåt. Det blev inte kalvbräss till middag, kan jag avslöja.

Den där drömmen jag en gång hade har fått tampats med en hel del under åren, med lunchlådor och dieter och matvägran och andra vardagliga små förtreter, och den känns väl inte lika viktig längre antar jag. Kanske är jag något mindre självgod nu, mer rotad i verkligheten. Eller bara mycket tråkigare, utvakad av vällingnätter och morgonkaos. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv att planerna blev ändrade. För jag tror, så starkt att jag nästan vet, att det inte är den typen av framgångar jag kommer att längta tillbaka till en dag. Om jag på min dödsbädd får chansen att ta mig tillbaka i tiden för att uppleva en del av mitt liv igen så kommer jag inte att slösa bort den på min bästa måltid, min flådigaste resa eller ens min förnämsta idrottsliga prestation (där finns tyvärr inte mycket att hämta). Nej, jag kommer att på mina bara och magra gammelmansknän be om att få vara med om en helt vanlig dag igen, när barnen var små och middagen snabbt skulle fram på bordet, när det låg kläder på golvet och disk i hon och vi sket högaktningsfullt i det för att det var roligare att blåsa pruttar på ungarnas bara sockertoppsmagar tills de kiknade av skratt, även om vi då drömde oss bort till snofsiga restauranger och tid för oss själva med glossiga matmagasin eller alternativa liv med dygnslånga matlagningsorgier etc.

Ironiskt, är det inte, att det är precis det som tog död på drömmarna som är livets själva innehåll?

Det är väl så man ska leva sina vardagar, antar jag. Som om man fått nåden att leva om dem och känna varje sekund i kroppen, inte bara leva igenom dem. Att stanna kvar i det där stöket och baxandet och bära med sig alla minnen in i nästa dag, fylla sitt krus inför den stundande ökenvandringen, lagra kroppsvärme inför nattens kyla. Det gör väl inte så mycket då att en del drömmar får förbli drömmar tills de vittrar sönder. Det som finns alldeles intill är det som räknas.