Genom kommentarerna hos Ola hittar jag en länk till marknadsföringsmyten bakom dinkel (intressant forskarblogg för övrigt, men på tok för långa inlägg). Det finns inget som tyder på att det är mer ursprungligt än vårt vanliga brödvete. Jag har själv gjort misstaget att kalla dinkel för urvete och en hel del annat tramsigt. Jag rodnar av skam och ber härmed världen om ursäkt.
Och blir oerhört sugen på dinkelscones naturligtvis.
Kommentarer
2 svar till ”Dinkel: Myt, mat, marknadsföring”
Hmm rikigt så enkelt är det väl inte. Vanligt brödvete har förädlats väldigt mycket de senaste 50-100 åren. Sorterna har förbättrats eler hur man nu ser på det avseende, avkastning, motståndskraft mot sjukdomar och växtgifter, strålängd, växtperiod och klimat, osv. Förädlingsarbetet har väl inte direkt varit fokuserat på smak och näringsvärde i första hand. Dinkel även om den också finns i mer eller mindre förädlade varianter har väl inte varit lika intressant för SLU och andra företag/organisationer att förädla, vad nu det innebär. Hursom så är det intressant med kulturspannmål som är resultatet av enskilda odlares selektering genom långa tider. Det gör att det finns spannmål med olika smak och egenskaper från alla spannmålsarter. Dinkeln ligger närmare kulturspannmålen än vanligt vete som oftast är en industrigröda. Vilken art som uppstod först är inte så vikigt, poängen är att modernt vete är selekterat utifrån spannmålsindustrins behov.
Gabriel: I och för sig håller jag med om det. Men det är inte på ditt nyanserade sätt det framställs. Jag gillar dinkel av en massa olika anledningar men gillar inte att det påstås saker som man inte har täckning för.
Jag har inte siffror på att det är dramatiskt mycket nyttigare t ex.