Idag fick jag frågan vad jag gööör egentligen. Det mesta av min tid går åt till att knåpa ihop texter och recept till Sydsvenskan. Linus Meyer plåtar, världens bästa Lotta assisterar. Ibland är jag nere i Skåne och gör lite fältstudier som det här knäcket om teknopoeten Daniel Berlin, den hyperambitiöse kock som tog över före detta Brummers Krog på Österlen. Eller den här söndagen då jag propagerade för ett införande av tiffin? Tiffin? Ja, tiffin! Läs själva i morgon i Sydsvenskan så förstår ni hur viktigt det är.
Resten av tiden jobbar jag med Matmolekyler, föreläser på bibliotek, konferenser eller företag. (Tar gärna fler uppdrag, tackar!) Konsultar några timmar. Prokrastinerar mycket. Städar, handlar, plockar – allt det där som ingår i arbetsuppgifterna när man arbetar med mat. Panikköper rekvisita. Planerar en serie radioprogram. Håller frågelåda på Twitter varje torsdag. Pillar massor med Taffel och slår då och då omvärlden med häpnad genom att sno ihop ett nyhetsbrev. Plåtar en hel del med varierande resultat. Blir bjuden på massor av pressmöten, men hinner nästan aldrig gå på dem. Är lite konferencier, skriver en ströartikel åt någon tidning och… Ja, så är det måndag igen.
Ibland tycker jag att det är världens bästa jobb, ibland saknar jag den sorglösa sommar jag sålde skor, jobbade 37 timmar i veckan, sov den oskyldiges sömn om nattten och fick redig lön. Jag hyser ingen som helst dröm att vara toppkock eller tevestjärna. Mina planer för framtiden är att lära mig fotografera, ha mer tid för min familj och att någon gång ha två veckors semester i sträck. Och någon gång ska jag bli klar med den där halvskrivna romanen. (Där rök idén om de två semesterveckorna de närmaste 25 åren.)
Fast egentligen vet jag fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor.
Nu är jag lite nyfiken: Vad jobbar ni med, kära läsare? Gör ni det vill göra eller vill ni ha ett annat jobb? Drömmer ni om att jobba med mat? Eller gör ni det redan och drömmer därför om att sälja skor, skriva en roman eller vinna Idol? Kokboksplaner? Världsherravälde? Sabbatsår? Vad vill ni bli när ni blir stora?
Kommentarer
32 svar till ”En matskribents liv”
Jag har då gått den motsatta vägen, från frilansmusiker som gjorde timmar här och där som utredare på projektbasis och fyllde upp med jobb inom vården så blev jag “tjänsteperson”. Är projektassistent på advokatbyrå sedan 2,5 år och har nu just börjat plugga till min egen jur kand!
Här är en som får sälla sig till gänget av långtidsarbetslösa i landet lagom. För närvarande har jag hamnat på en praktik där jag också fick frågan på vad jag egentligen gööööör :-) Vi konstaterade att jag var projektassisten för Dialoga (projekt om våld i nära relationer inom Sociala resurtsförvaltningen i Göteborg) och saftigt utnyttjad då jag var där en period i våras och de ff vägrar betala ett öre för att ha mig där. Statistiskt sett räknas jag säkert som “sysselsatt”.
Fast i “systemet”…
Efter ekonomistudier,en sväng i kafévärlden, vården, barnpassning i Florida, förskollärarutbildning (vars miljö tyvärr gjorde mig sjuk) och 3,5 år ytterligare universitetsstudier (bl a internationella relationer och mänskliga rättigheter) var inte planen att gå rakt ut i arbetslösheten. Men hade säkert aldrig börjat blogga annars, tränat barn- och ungdomar, varit ideellt engagerad osv. Säkert kommer något gott ur det också :-)
Jag är logoped inom barnhabiliteringen. Trodde det var det som var det rätta yrkesvalet, men nu sitter jag fast som underbetalad, välutbildad kvinna i offentlig sektor i ett yrke som jag absolut inte vill ägna mig åt resten av livet.
Samtidigt är jag tillräckiogt realistisk för att inse att “något med mat” inte är en realistisk framtida yrkesbana.
Jag vet inte alls vad jag ska göra när jag blir stor. Hoppas komma på det inom de närmaste två åren, en tidsfrist jag givit mig själv.
Jag är ansvarig för en kundservice-avdelning på ett dataföretag inom en stooor koncern. Har inte riktigt planerat min karriär utan hamnat på roliga hyfsat välbetalda jobb, så den ingenjörsutbildning jag hoppade av för 27 år sedan har aldrig tagits upp igen.
Jobba med mat får jag ofta frågan om jag inte ska göra istället, men jag är alltför lat för det. Slitigt, sent med måttlig finansiell kompensation… så jag får nog ägna mig åt mat på fritiden.
Jag jobbar med datorer – ett passionerat intresse sedan barnsben. Naturligtvis blir yrkeslivet aldrig så som fantasin man när som fjortonåring, men jag trivs! Ibland är det som Dilbert, ibland som Mad Men, men oftast ett behagligt mellanting.
Jag hade nog gärna stått och tramsat mig i ett eget matlagningsprogram på TV, i alla fall i fantasin, men att jobba med mat “på riktigt” – aldrig! Att stå i ett trångt, varmt och farligt krogkök till långt in på småtimmarna känns inte så lockande. Jag är bekant med tillräckligt många helt vanliga, okända krogkockar för att det romantiska skimmer som omger yrket ska ha försvunnit. Jag är dock evigt tacksam för att de finns och gör sitt tuffa jobb så bra i de flesta fall.
Som så många ovan så har jag insett att jobba med mat inte är realistiskt. Men visst drömmer jag om ett litet bageri/fik med hembakat och sälja marmelader och egengjord färskost. Men till vardags är jag kundansvarig på ett datorföretag i finansbranschen. Matlagning är något jag ägnar min fritid åt (ibland läser jag bloggar på arbetstid…;-))
Hmmm, själv skulle jag bli mikrobiolog. Men så blev det inte. Visst är det konstigt att man hamnar där man hamnar?
Teknisk fysiker. Varför? Fråga Peter, 19 år. Peter 39 har en annan syn på saken, men vad hjälper väl det.
Personlig assistent. För att det är toklugnt med mycket tid för egna reflektioner(läs: navelskådning) och för att jag får laga lunch varje dag.
Men den senaste tiden har det fullkomligt börjat rycka i min själ. Jag vill stå i ett krogkök igen! Bli hispig, kasta köttyxan på dumkocken, totalpanika när tomaterna tar slut.
Men det är antagligen bara en prematur trettioårskris. :)
Gitto: varför har jag fått för mig att du har läst till psykolog? Jag vill minnas att jag läst det någonstans.
Hmm,jag har äntligen kommit på att jag är min egen kreativa motor, så jag funderar inte på vad jag ska göra sen, jag gör allt nu. SVT eller en livsmedelsbutik – filmmanus eller recept – jag kan verka överallt, så länge jag får ha roligt och känner att jag kan uträtta något som jag tror på.
Jag har hoppat mellan många branscher och är inte så rädd för det längre. 9-5 är dock inget för mig, jag speedar och pausar, då är jag mest effektiv.
Någon gång skulle jag gärna driva ett antikvariat, men det får nog vänta till pensionen :)
Note to self: Ska tänka extra på det där att pausa också…
Peter: Hahaha nej! Det vore nog det sämsta som skulle kunna hända! Däremot hoppade jag på 20 poäng psykologi, fristående kurs, i Kalmar. Men hälften av kursarna var offer av olika slag och mest ute efter att läka sig själva. Det gick inte att fullfölja den kursen, det var som gökboet fast utan Jack Nicholson.
Jag jobbar som lektor på en högskola med undervisning och forskning. Jag sysslar med migrationsrelaterade frågor i allmänhet och mångfaldsfrågor i synnerhet. OM jag jobbar med det jag vill är frågan? Tja, det gör jag nog. Jag trivs med mitt jobb som är en blandning av olika saker, allt från undervisning i storsal via individuell handledning till forskning där jag får möjlighet att verkligen specialisera mig och stilla min nyfikenhet. Trots att jag trivs så kan jag drömma om andra yrken. Det handlar då främst om väldigt praktiska yrken, att baka, ha djur etc. etc. Det intressanta är att då jag pratat med kollegor inom akademin om drömyrken så säger 100% av de jag talat med att de drömmer om praktiska yrken (som ett slags motsatsval antagligen). Vad gäller frågan om att jobba med mat så är jag intresserad av att undersöka olika aspekter av mat och integration (som nyligen ju avhandlats i andra kommentarsfält).
Intressant det där om man drömmer om ett motsatsyrke. Mitt jobb är både praktiskt och väldigt teoretiskt, det är nog det jag tycker bäst om. Variationen.
Det jag drömmer om är ansvarsfrihet och trygghet. Fast anställning på ett jobb där jag får mig uppgifter ålagda. Reglerade timmar. Semester, riktigt semester.
Tobias: Det blir lättare att läsa dina kommentarer om du gör lite styckeindelningar, I synnerhet för mig som ser som en kratta ;-)
Jag ska bättra mig. Lovar. :-)
Jag vet inte heller vad jag vill bli när jag blir stor..fast det känns som jag borde veta det vid det här laget. Utbildade mig till kock och jobbade som det i 3 år. Kom in på Grythyttan nu i augusti, läser till kullinarisk kock och måltidskreatör. Anatar att jag kommer komma på under dom här 3 åren vad jag vill syssla med.
Om ambivalensen understundom känns svår, minns då Tage Danielssons ord: “Utan tvivel är man inte klok.”
Absoluta önskedrömmen är att vara student för alltid. Det finns så mycket att läsa och lära i alla möjliga dicipliner.
Det är klart att man kan fortsätta att lära inom yrket eller på fritiden, men vardagssysslor lägger hinder i vägen för den där totala djupdykningen i ett ämne.
Jag har alltid vela jobba med teknik, mekanik och matematik. Det gör jag väl nu, men i helt fel ände av skalan: administration och rutinuppdrag istället för att förbättra människors vardag och kreativt skapande. Jag letar efter vägar att styra samma skepp åt ett annat håll, går inte det funderar jag på att byta fartyg.
Lisas ord om ansvarsfrihet och trygghet är lockande.
Mat? Det är ett sätt att rensa hjärnan, att få vara kravlöst kreativ. Jag gillar att det man skapar försvinner och bara finns kvar i minnet. Nästa gång blir samma sak något helt annat.
Det är också bedömningslöst. Ingen annan vet hur det smakar i min mun, hur bra eller dålig upplevelsen är.
Jag pluggar och jobbar extra på ett tidningsförlag där jag tror att du också har jobbat en gång i tiden…
Och så bloggar jag men det är ju inget jobb även om jag nog tänker mer på inlägg än på mycket annat.
http://snovas.blogspot.com/2010/09/bakar-den-matbrod-ocksa.html
Jag ar hushållslärare och arbetar dagligen med att ge högstadieelever grunderna till kreativ matlagning och en glimt av ett liv med ett mycket stort matintresse. Ett roligt och givande arbete. Och ett ibland frustrerande och oroande arbete.
Jag jobbar på ett medelstort programvaruföretag. Mestadels med att utveckla, implementera och följa upp interna arbetsprocesser. Jobbet är omväxlande, spännande, intressant och frustrerande mest hela tiden. Att tänka ut mat och laga den är ett sätt att komma ner på jorden. Även om andra äter min mat med stor behållning, är det nog mest för min egen skull jag lagar. Att ställa sig i köket med en plan och åstadkomma något som blev precis som jag tänkt mig, eller något jag vet kommer att bli bättre nästa gång, eller bara ta det som finns och följa infallen, är “på riktigt”. Varje dag.
Jag är en 25-årig student som specialiserar mig på Mellanöstern och statsvetenskap.
Jag tror väldigt mycket på du påpekat, Lisa. Man behöver motsatspar. Efter att ha plöjt teorier och analyserat det ena och det andra under hela dagen, är det väldigt skönt att komma hem och ställa sig i köket. Bara använda en annan del av hjärnan. Och inte låta sig reduceras till en identitet.
Fortsätt med din blogg och dina sidor i Sydis, jag älskar dem!
Jag har velat hela mitt liv, har förmodligen en släng av ADHD bland annat — impulsstyrd, ofokuserad. Bytte linje/skola i gymnasiet, bytte inriktning på KTH, bytte linje inom programmet för att sedan hoppa av helt och satsa på att läsa till veterinär. Eller apotekare. Eller nåt.
Istället jobbade jag som programmerare och började senare läsa statskunskap, statistik och offentlig förvaltning (jag får utslag bara av skriva ner detta).
Efter många år inom bioteknikindustrin (ett lyckokast) är jag nu översättare med medicinteknik och bioteknik som specialitet och älskar det.
I nästa liv ska jag bli läkare och biokemist.
Jag tycker att det är jätteroligt att läsa vad ni gör och vad ni tycker om det. En intressant fråga är ju om man ÄR sitt yrke eller om det är något man jobbar med. Under en lång tid VAR jag matskribent så till den milda grad att jobbet höll på att äta upp min identitet. Det blev inget annat kvar. Jag höll på att bli utbränd.
Nu försöker jag ha en bättre balans, gå in och ut ur yrkesrollen. Därför svarar jag inte på matfrågor på min fritid eller på FB, visst diskuterar jag mat på ett vänskapligt sätt men jag undviker expertrollen på fritiden. Det kommer i vägen för andra intressen som vetenskap, konst, politik och litteratur.
Är det fler här som har yrken som är ett med er identitet? Fler som är ett med sitt jobb. Någon som blivit uppäten av sitt yrke? Det är ju risken med att ha sin passion som levebröd.
O: Extrastort tack till dig! Det är fint att så många tar sig tid att uttrycka uppskattning nu för tiden.
Jack of all trades master of none… Vad har jag inte jobbat med egentligen?
Nyss hemkommen från 2 månaders jobb i Indien, det var drömjobbet, kontraktet var endast på 2 månader. Sov på betonggolv med 15 andra, ingen mobil, inget internet oftast inte ens elektricitet…underbart.
Men nu vet jag inte vart jag ska???
Jag jobbar som jurist i offentlig förvaltning och trivs bra med det. Ett tag under studietiden i Uppsala på åttiotalet funderade jag på att börja laga mat som yrke, men kom ganska snabbt fram till att räckte med att laga mat på gasquer och andra nationstillställningar. Har aldrig ångrat att jag fullföljde juristkarriären och i stället gjorde intresset för mat och dryck till en ömt vårdad hobby. Jag lagar fortfarande gärna mat till stora sällskap som behöver hjälp och håller en och annan vinprovning för de som anlitar mig. Men jag tror inte att jag hade pallat det hårda liv som matlagning på professionell nivå innebär. Det jag skulle kunna tänka mig att göra, är att hålla sån där hemlig restaurang hemma hos mig. Det vore kul att testa.
Det vore enligt mig alldeles förskräckligt att VARA sitt yrke eller sin profession. Jag ser framför mig hur jag kommer hem efter en lång dag på arbetet och pratar föreläsningsaktigt med min familj och andra nära och kära. Att jag bara kan vara på ett sätt.
Jag vill med andra ord kunna dra en skiljelinje mellan arbetstobias, pappatobias, kompistobias etc.
Fast egentligen tror jag att det är med yrkesidentitet som med andra identitetsformationer. Vi är varken det ena eller det andra. Vi står mitt emellan, vi är hybrider.
Jag är vårdslav nattetid på ett demensboende . Tycker om arbetstiden då jag är eremit light , gillar även mina arbetskamrater och så klart mina förvirrade tanter och farbröder .
Har kockutbildning men blev allergisk mot lax och räkor ( mina händer kliar och svullnar så de blir som en sådan där JÄTTEhand som man kan hejarklacken brukar ha. Fast jag har ttvå dårå )
Så något i köket är uteslutet .Tyvärr . Vill säja vackra saker , kläder och ting på en vintageaffär .
Just bytt jobb faktiskt från slav på arlanda till lärare i gymnasiet. Så just nu är det mycket nytt att lära sig.
Jag vill nog fortfarande testa på att vara kock, eller bagare. Eller kanske någon slags kombination av de två. Tror säkert det är slitigt och jobbigt och allt det där, men jag har en känsla av att det kan vara riktigt kul om man hamnar på rätt ställe. Och är det helt åt pipan får man väl göra något annat.
Jag jobbar som chefsassistent på ett stort sjukhus här i Göteborg men min stora dröm är att någon gång kunna starta min egen grönsaksodling, mycket växthus och odlingslådor och odla ekologiska grönsaker, bär mm mm. Det hade varit skoj det!!
Jag pluggar för att kunna plugga vidare för att sedan kunna jobba med mat. Som är min dröm. Hur jag vill arbeta med mat vet jag inte ännu. Men det lämnar jag åt mitt framtida jag. Det jag vet nu är att mat är det bästa jag vet och att jag inte egentligen vill syssla med någonting annat. Och så är det med det.