Ett lummigt svärdshugg tvärs över åkrarna – Stjärnorpsravinen

När jag i ett helt annat liv tog träningsturer på cykel runt Roxen hängde det på om jag cyklade höger- eller vänstervarv om Stjärnorp skulle göra mig glad eller ej. Stjärnorpsbacken är ganska brant och riktigt lång, den vrider sig ner genom skogen och öppnar sig så småningom mot hela Roxens härlighet. Högervarv – nerförsbacke. Vänstervarv – uppför (suck). Nerför backen gällde det att se upp för både potthål och humlor – att köra in i en lallande humla i god cykelhastighet känns som att bli beskjuten. Det arma krypet har ingen chans mot glasögonens härdade plast utan dör med ett öronbedövande KNÄPP och ett par sekunder efter ett sådant humlemöte vet man inte var eller vad man är.

Numera associerar jag inte Stjärnorp med mjölksyra eller vådliga humlemöten. Jag tänker på Stjärnorpsravinen, och blir glad varje gång. Den är helt makalös. Och malplacerad, kanske den mer hör hemma på Österlen? I någon bokskog? Den lilla bäck som går på ravinens botten och allt smältvatten som rinner ner från åkrarna runt omkring har med tiden skurit ut ravinen så det ser ut som om någon gröpt ur den med en enorm grötsked. De konkava ravinväggarna är täckta av grönt till sista kvadratmillimetern, och där växer mycket som inte går att hitta på så många andra ställen, i alla fall inte i Östergötland.

Där finns strutbräken, förstås. I maj har inte de meterhöga plymerna vecklats ut än. Det som syns nu är de bruna sporbildande sporangieblad som står kvar sedan fjolåret. Tittar man noga kan man också se hur de hårt ihoprullade knopparna är på väg att vecklas ut. Strutbräken är en av de få ormbunkar som faktiskt går att äta, och det är knopparna som äts då – fiddleheads på engelska. Men låt Stjärnorps strutbräken vara. Det går väl an att smaka en och annan, men inte mer. Sällsyntheter ska få stå ifred.

Just nu är det svalört som dominerar ravinen med sina alldeles illgula blommor (jag tror inte det finns något gulare). Den är släkt med smörblommorna och innehåller ett giftigt ämne, men inte mer än att bladen ätits för sitt innehåll av vitamin C. Bladen smakar rätt gott, lite pepprighet som går över i en beska som skvallrar om att de ska ätas med måtta. Även rotknölarna kan ätas, men måste tillagas. Förr rostades de i het aska innan de åts. Ät inte knölarna råa. Jag tänker i alla fall inte göra om det. Min nyfikenhet är stillad.

Vallört, vårlök och vitsippor i obscen mängd. Det är vansinnigt rart i ravinen just nu. Ni bör faktiskt åka dit. Och gör ni det kan ni som jag ha turen att hitta vätteros, denna uråldriga släkting till triffiderna som reser sig ur jorden, denna laxrosa parasit utan klorofyll som inte liknar något förutom en annan vätteros. Går den att äta? Ingen aning.

Inga ord och inga bilder, i alla fall inte bilder tagna med en mobilkamera, kan göra Stjärnorpsravinen rättvisa. Det är en juvel, en glimrande briljant i ett annars trist skogs- och åkerlandskap. Vill ni ändå ha ord, här är ett par: lummig, exotisk, magisk, unik, porlande. Jag har inte varit där ofta nog, inser jag nu. Kanske ses vi där framöver.