Om nejlikrot har jag skrivit förut, för nästan på pricken ett år sedan. Inlägget möttes inte direkt av jubel och glada tillrop men det föll sig naturligt med tanke på att nejlikrot är en växt långt vid sidan av ogräsätandets allfarvägar. Det är svårt att se vad man kan ha den till i matväg, och dessutom ramlar de gula kronbladen lätt av när nejlikroten plockas och lämnar bara en hakig, kardborreliknande plopp efter sig. Nejlikroten saknar helt enkelt både den yttre och inre skönhet som vi brukar kräva hos våra bukettblomster.
Ändå finns det mer att säga om nejlikrot än jag sagt hittills. Som att den på norska kallas kratthumleblom. Och att den innehåller ämnet geosid, som i plantan kan spjälkas enzymatiskt till bland annat eugenol. Jo, samma eugenol som ger kryddnejlika sin karakteristiska arom och sitt berättigande. Det här med nejlika i nejlikroten är alltså inte bara tomt önsketänkande. Och nejlikrot har använts för att ersätta den på medeltiden svindyra kryddnejlikan. Då roten mortlas sker den ovannämnda spjälkningen och eugenol frigörs, och roten har då använts för att sätta smak på soppor och buljonger och för att smaksätta sprit och öl med. Eugenol är bakteriedräpande, och nejlikroten innehåller även antioxidanter och garvsyror som säkert också förlängde hylltiden på de medeltida brygderna.
Eugenol är lugnande och smärtstillande och har använts mot tandvärk. Den som minns filmen Maratonmannen minns säkert också tortyrscenen, där en sadistisk tandläkare borrar efter upplysningar och med falsk vänlighet då och då erbjuder en nejlikolja som temporär lindring för att skapa lite dynamik i lidandet. Mängden eugenol i nejlikrot är dock ganska liten, och då nejlikroten använts inom medicinen är det förmodligen garvsyrorna man velat komma åt.
Något förvånande kan det låta att det bara är en ynka oxidation som skiljer eugenol från vanillin. Men också glädjande, för alla som upprörts över mitt (i all okunnighet) plockande av den sällsynta och vaniljdoftande orkidén purpurknipprot häromsistens, och mina hyperbola spekulationer i att göra purpurknipproten till vår inhemska vaniljorkidé om importen av den verkliga varan skulle strypas. Vi låter purpurknipproten stå och så tar vi nejlikroten till kemilabbet istället.
Själv har jag gjort en olja på nejlikrot, som jag precis smakade av. Jag tog av de smala rottrådarna och tvättade dem ordentligt innan blanchering med kokande vatten för att ta livet av så många jordbakterier som möjligt. Jag ångrar att jag i mitt dåvarande icke upplysta tillstånd inte krossade rottrådarna först, det borde ha frigjort mer eugenol. Rötterna har fått dra i ett antal veckor i olivolja nu, och där finns en tydlig, men inte stark, smak av kryddnejlika. Där finns också en trevlig bitter ton i oljan. Jag föreställer mig att den kommer att passa bra till rödbeta. Vad tror ni?