Kille i kassan: Öh, vaerehär för sallad?
Matälskaren mellan tänderna: Viiitkål!
När jag var med i Kvällsöppet och debatterade matkvalitet i vintras blev jag utskälld av en representant för handeln för att jag klagade på kompetensen hos de anställda i livsmedelsbutikerna. Jag vidhåller: Kvaliteten på svenska livsmedel är inte det stora problemet. Det är kvaliteten på dem som säljer maten. Oengagemang genomsyrar alla led: från ägaren till kassan.
Jag gillar min kvartersbutik, den är ovanligt bra. Det finns till och med eldsjälar, riktiga begåvningar i köttdisken. Men till och med här slås man av att vissa anställda tycks ha ett kompakt ointresse för mat.
Kommentarer
22 svar till ”Finnes: Klotskallar Önskas: Kunskapslyft”
Oj! Men det tillhör väl ändå undantagen att man inte känner igen vitkål…
Fortsätt för övrigt gärna med vitkålsrecept när andan (och säsongen) faller på, det är en trevlig grönsak som jag vill se fler tips om!
Jag tror det är många som inte känner igen vitkål, särskilt yngre personer, kanske sommarjobbare för dem handlar det bara (ja nu generaliserar jag men) om pengar, att sitta kassan betyder inte att man har passion för mat. Måste erkänna att jag var en av dem som ständigt blandade ihop vitkål och isbergssallad när jag började i kassan, de var packade likadant och jag vet genom samtal i fikarummet att jag var långt ifrån ensam. Hit hör också persikor och nektariner. Persikor blir kända som de luddiga, men innan man kommer på det har många misstag gjorts.
Nu (sommar) jobbar jag inte i kassan längre, vill gärna jobba med mat men inte på det sättet. Har aldrig sett det som ett sätt att göra just det heller, och jag tror att en del av de som jobbar i kassan håller med.
Nu finns det ju kanske en skillnad mellan en kvartersbutik som det handlade om i ditt fall och en stormarknad där jag har erfarenhet ifrån, men genom min erfarenhet kan jag säga att de som anställs där inte gör det för sitt brinnande intresse för mat.
Men jag kan hålla med om att det är respektlöst, de som jobbar i kassan får ju i “läxa” att lära sig se skillnad på allting så det tycker jag man kan ha som krav, likaså att de ska vara trevliga mot kunderna och inte visa att de vantrivs om de gör det men jag ser inte att de behöver ha ett djupare matintresse. I slutändan är det ett jobb som alla klarar av, man känner sig inte så uppskattad, vilket ju kan bero på ägaren men det visar väl bara att problemet är större? Och att det handlar om att stormarknader och matbutiker är opersonliga med personal som inte kan någonting, inte vet ursprung, men det är ju billigt, så vad vill man ha? kunskap eller billig mat?
Kanske tar jag mig vatten över huvudet med det här inlägget, men jag lät tankarna flöda fritt och jag kände att jag behövde försvara killen i kassan litegrann. Visst han betedde sig inte så bra men vågade fråga i alla fall, många gör inte det utan chansar och blir sedan utskällda. Nu lät han ju i och för sig lite obrydd men ja, ni förstår vad jag menar.
Det var nog inställningen som var det värsta. Inte okunskapen.
Fast det går att förändra (tror jag). Följande brev och svaret från Zeta/DiLuca inger visst hopp. Har inte med kvaliteten eller kunskapen att göra utan med service och att få butikerna att tillhandahålla rätt varor.
Så här skrev jag i mild frustration till Zeta/DiLuca i maj:
Hej!
I min ICA-butik säljer de Era Parnesanostar. Men i 1-kilos bitar! Det är för mycket, för stort för mig och mina ungar. Och efter köttfärsskandalen så har många butiker, inklusive min, slutat med all manuell hantering. Jag vill ha halva storleken! Köper inte ens vanliga standardostar i 1-kilos format. Jag lovar att ni skulle sälja mycket mer i min butik om ni skippade bautaklossarna. Fan, det måste ju vara fräscht när jag tar fram den också!
– OK, då kanske ni säger att jag kan köpa Era 150-200 grams bitar. Men det blir jäkligt dyrt! Och faktiskt för smått. Ni borde leverera ut något som liknar mer normala storlekar, typ 300-500 gram istället för 1-kilos klossar.
Och igår fick jag svaret:
Vill först be om ursäkt för att jag har dröjt med att svara. Tack för ditt mail!
Faktum är att vi har börjat tänka i dessa banor. Ingen aktör på marknaden har någon ”mellanstorlek” på parmesanostar och i takt med att de ökar i popularitet blir de befintliga förpackningarna för små. Dina synpunkter bekräftar att det finns efterfrågan! Jag är glad att meddela att vi diskuterar framtagandet av en ny storlek på 300-400 g med våra kunder. Vi kommer att ta med oss ditt mail till dem!
————-
Nackdelen som inträtt under mellantiden är väl att ICA-butiken höjt priset för 1-kilosklossen fr attraktiva 189 kr/kg till typ 239 kr/kg. Det är en faslig massa procent som vida överstiger de där KPI-förändringarna som SCB levererar emellanåt.
Men vitkålen är väldigt salladslik såhär års, ju!
Parik: Inte det här huvet. Garanterat. Och häromdagen frågade jag efter palsternacka och blev visad till bleksellerin. Det här är ändå på en affär som jag faktiskt tycker är riktigt bra.
Hahah! Då skulle du sett minen på en kassörska när jag en dag kom med en perfekt lite dassig och skrynklig honungsmango! Hon trodde nog jag var galen som ville köpa en så “dålig” frukt.
Som vegetarian åker det ner mycket frukt och grönsaker i matkorgen. Får ofta tala om i kassan vad det är jag handlar. Kanske behöver man inte vara matintresserad för att sitta i kassan men handlar de inte själva mat? Och om man spenderar sina dagar bland livsmedel borde de ju kunna mer om olika sorter än gemene man kan jag tycka. Men, men, man slutar aldrig förvånas.
Snart är det väl tid för den goda söta mangon igen :)
Fast ibland kan man få köpa pepparrot till priset av palsternacka. Jag protesterar aldrig mot detta. Men det är lite obegripligt att människor inte vill göra ett bättre jobb. Vem vill inte förkovra sig, och i så fall, varför?
Och på tal om priser: Måste Kindagurkan vara så förtvivlat dyr? Och måste ungarna vara helt tokiga i den? Inte konstigt att det blir inflationstryck…
Jag har själv jobbat i ICA-butik (delikatessen) i två år och måste säga att kompetensen där jag jobbade (för mer än tio år sen…) var väldigt skiftande. Många jobbade extra, bodde hos föräldrarna och hade inget matintresse alls, medan andra åtminstone ansträngde sej för att lära sej vad kunderna ville ha. Jag tror Lisa har rätt i att det handlar mycket om inställning; det är mer ok att vara dålig på grönsakernas namn om man är villig/redo/sugen på att lära sej (allt) om mat! Så tycker jag.
Förra veckan tittade den unge manlige kassören på min vitlök (av helt, kinesiskt slag) och sade konsternerat: Vad är det här? Schalottenlök?
(Också på Vi Hornstull, som jag för det mesta är löjligt förtjust i.)
Men är det verkligen något att uppröras över?
Att sitta i kassan på Vi Hornstull kan vara ett av världens tråkigaste jobb. Om man inbillar sig att jobb i livsmedelsbutik är stimulerande för den matintresserade är man snett ute. Livsmedelsbutikerna får det engagemang hos personalen, som den förtjänar och kompetensutveckling står inte direkt högst på dagordningen. Det är väl helt rätt att fråga om man inte vet?! / En gång i tiden snabbköpskassörska, som känner igen såväl kumquats som jordärtskockor
Emma: det här var den enda kontakt med personal man har vid ett normalt inköp. Om man inte räknar den handskrivna skylten där det meddelas att jag blir polisanmäld om jag dristar mig till att smaka på så mycket som en enda bigarrå (för 129 pix kilot). Så klart man blir lite låg.
Jag håller ju inte med om att Vi Hornstull skulle vara en så förträfflig affär (hur kan man ständigt bojkotta spetskål, tex? speciellt när färsk vitkål bara finns ett par månader om året), men nåväl.
Det påminner mig i alla fall lite om när tjejen i kassan på ovan nämnda ställe ville ta 39 kr styck för de färska rödbetorna. Nej, sa jag, det är pris per knippe, “ja, men det står per styck när jag slår in dem så det måste vara så”.
Visst är det lite tröttsamt (det är det nog att sitta i kassan också), men så länge det resulterar i att jag kan köpa kålrabbi till kålrotspris och portabello till champinjonpris (jag vet att det är en förväxt champinjon, men den brukar vara dyrare), så stör det inte mig nämnvärt.. Viktigare är det då med personalen i delikatessdisken, som jag anser bör ha lite bättre koll, och enligt min mening ska kunna berätta vad som passar till just den där fisken eller hur man bäst tillagar en viss typ av kött. Brister de i kunskap (eller ännu värre i intresse), blir jag lite trött..
Jag har varit med om liknande okunskap ett otal gånger i olika butiker, och håller med om att de anställda bör ha i uppgift att lära sig känna igen olika varor. I vissa fall har det varit uppenbart att kassapersonalen varit nyanställd men så länge de frågar om de är osäkra och visar att de vill lära sig är det förstås utmärkt. Men jag har onekligen blivit ganska förvånad när t ex kålrot blivit förväxlad med rotselleri, eller andra grönsaker och frukter som “borde” vara lätta att känna igen.
VI Hornstull är definitiv bästa livsmedelbutik väster om Varvsgatan (WeVa?), men riktigt bra är dom väl egentligen bara på kött och då finns det ju ändå ordentligt bättre alternativ för den som kan tänka sej ta t-banan eller cykeln en kvart inåt stadens centrum eller en promenad till Medis. Inte sant?
Dessutom har VI Hornstull väldiga problem med lokalerna, hur dom är utformade och hur varorna är placerade i dem.
Vi äger en större livsmedelsbutik med nära 90 anställda i en storstadsregion och är mycket medvetna om bristande “grönsaksallmänbildning” hos stora delar av personalen. Problemet är dock att det finns några dominerande kategorier av folk som jobbar i butiker som vår: personer som vill göra ngt helt annat i livet och arbetar extra hos oss under studietiden, personer som ämnar stanna kvar av pur branschintresse och slutligen de som söker sig till jobbet av rena arbetsmarknadsskäl -du behöver inte ha en fil. kand för att sitta i en kassa. Mellankategorin är dem du som företagare satsar mest på utbildningsmässigt, däri ligger den bestående kunskapsreserven för företaget. Bristande färskvarukunskap är tyvärr ofta även klass- och utbildningsnivårelaterad: har du från din uppväxt inte ätit, tillagat eller provat ngt annat än halvfabrikat med möjligen lite citronpeppar eller aromat på, är svårigheten att ta till sig basic kryddor som vitlök och chili enorm. För att inte tala om libbsticka och salvia! Det finns en ingrodd rädsla och skepsis för nyheter som den pådrivande medelklassen med sin automatiska kunskapstörst och experimentvilja ibland inte förstår. Och även om “nyheterna” består av palsternacka och spetskål blir det en rent kulturell krock för den vars kulinariska höjdpunkter består av pizza och pastasallad med euroshopperoliver.
Många gånger kan personalens föräldrageneration inte längre laga mat, medan deras farmödrar kunde få till den bästa kalopsen i socknen.
Så ja, det finns ett glapp i matkunskapen, det finns en förlorad generation i matsverige, som avspeglas i såväl producent- och grossist- som detaljist- och konsumentled. Jag tror att moderna livsmedelsaktörer är medvetna om detta och att vi dels får se en återgång mot mer manuell hantering och ökade kunskaper om mat i vissa av butikerna, dels mer renodlade “hard discount”-profilerade butiker som säljer sämre kvalitet till ett lägre pris (det är ju ofta ganska svårt at fynda färskvaror, man får det man betalar för).
I vår butik provar vi mkt nyheter och har en klick anställda som verkligen är “på” och vill lära sig mer. Vår uppgift som arbetsgivare är då att kunna stötta och inspirera dem i detta så att de utvecklas i sitt yrke och kan leverera bättre service till våra kunder (vi rekommenderar bla prenumeration på taffels veckobrev). Dessutom måste man rent allmänt försöka höja statusen på livsmedelsjobb så att människor med både kreativitet, entusiasm och ambition ser det som ett möjligt(och roligt!)karriärval.
Vad gäller extraarbetande jurister, ekonomer och teknologer får vi följa upp att de tar till sig av all den info de faktiskt får från oss och inte slött “slaskar” in portabella som champinjoner. Det är hur som helst inget vinnande affärskoncept ur svinnsynpunkt…
Tant Grön, ditt inlägg var väldigt intressant att läsa. Alltid kul med insidesinformation i inlägg i debatten.
Under mina studieår sommarjobbade jag med ett riktigt ökentrist jobb, men ändå såg jag till att göra det bra, utvecklade det tom till att bli bättre och mer lättarbetat. Så bara för att man jobbar extra behöver man inte ta fram den taskiga attityden.
Den gamla devisen att “om det är värt att göra är det värt att göra bra” borde finnas i huvet på varenda en av oss, oavsett vad vi ägnar oss åt.
Det är inte så lätt i kassan alla gånger…
Min tonårsdotter jobbar extra på Ica och är hyfsat drillad av sin hårdhänta morsa, men tvekar ändå ibland över grönsaker och rotfrukter.
Andra har det ännu svårare.
Som hennes jämnåriga kollega, som ska ha fällt den här klassiska repliken:
– Är det här ostron elller selleri?
Pernilla, ett förtydligande bara: Vi är jätteglada att ha ambitiösa extraarbetande, många studenter tillför butiken mkt med erfarenhet från resor och studier utomlands och är vana vid att själva förkovra sig i ämnen som berör jobbet även off work. För en akademiker eller kulturarbetare är det ett måste, för en livsmedelsarbetare många gånger ngt som du absolut inte ingår i den traditionella yrkesrollen. Attityden kan däremot påverkas positivt av engagerade extraarbetande som höjer pulsen. Dock är en extra oftast fokuserad på sitt eget huvudämne och så att säga en resurs till låns.
Tack för alla fina, långa inlägg! Jag är egentligen inte särskilt upprörd över just den okunnige killen i kassan. Jag gillar min butik. Det var egentligen anslaget om snatteri som gjorde mig sur. Men det kommer det mer om senare.
Tack själv Lisa för din folkbildande insats. Du hjälper dem att bli bättre, för de läser din blogg och provar nytt…