Grisar, gäss, ankor, höns

Jag twittrade och Edward Blom bad mig att skriva ett blogginlägg så han slapp retweeta tolv tweets i rad.

Det handlade om nostalgi, och om min barndom.

När jag var liten hade vi grisar. Vi fick välja varsin kulting och ge den ett namn och det är kanske symptomatiskt att jag inte kommer ihåg vad min egen gris hette (säkert något lätt blasé typ Nietzsche) utan bara minns att min lillasysters gris hette Klöver på grund av det flikformiga svarta tecknet på rumpan.

Grisarna var jättevackra. De luktade skit. Riktig skit. Bajs. De rymde jämt och till slut tröttnades det på dessa telefonsamtal där någon berättade om våra grisar i deras trädgård och tulpanlökarna! Min far ringde sin kompis som kom och sköt dem. Jag var med och hackade loss skinkorna med yxa. Jag var tolv då och jag minns att jag blev lite mer upprymd över detta än vad min far tyckte var behagligt. Jag höll grisbakbenet. Min pappa högg med yxan. Tschunk. Tschunk. Dessa skinkor gneds in i salt, de hängde i köksingången. Gick man någon gång in där fick man ducka när man slet av sig conversen, annars sattes dessa skinkor i svang och fanimig vad de gjorde ont när de muslinklädda dunkade till riktigt ordentligt i bakhuvudet.

Vi hade ankor, gäss och höns. Gravänder dessutom. Min far plundrade ett bo, men det får man nog inte säga i min familj. Men det gjorde han. Det var inte som att gravänderna kom till oss för att vi hade en sankmarkig åker direkt. På denna sankiga åker, som var full av ank- och gåsskit gick vi dagligen vi barn. Först fanns grannen Yvonne där, och hennes islandshästar. Vi red jämt på dem, men i tonåren byttes Yvonne och hästarna ut mot skilsmässomamman vi kallade Slabbedabban och hennes son Christian (han blev senare kalsongmodell) och då spelade vi rollspel på höskullen och hoppades på hångel.

Men barndomen. Gäss och ankor. Tuppar. Höns. Man gick inte in i inhägnaden utan kanotpaddeln som man kunde lappa till djuren med. Vi var inga grönavågare som trodde på djurens inneboende godhet. Min lillasyster var djurvännen i familjen (hon skulle gifta sig med Filip, den av våra katthanar som blev långvarigast, säkert tre år). Hon drömde om en rådjursfäll och tubbade ständigt pappas vän Svempa att skjuta bambi. Vi andra slog alla hanfåglar om de kom för nära. Det gjorde min syster säkert också, men hon dolde det bättre.

Minstingen Jacob, samma Jacob som på senare år gjort mig olycklig genom att vara olycklig, han bröt ihop som barn. Gäss-terna fick komma och fick kaffekoppar uppdukade. Men ankorna, de var inte bjudna? Samma Jacob fick en studsboll, lade den på golvet och grät när den inte studsade. Vi hade aldrig något att erbjuda honom, tror jag.

Men jag växte ändå upp med allt det här. Min mor gifte mig med min far strax efter att hon blev lovlig. De träffades på min fars nybygglda restaurang Lammet och Grisen. Vi växte upp med en stark och självklar syn på vem som var vem även om det självklart aldrig var så enkelt.

De flyttade till Francospanien. Min far fiskade a la loca, som det hette, man satt och ryckte som en sinnessjuk i reven och fick upp enorma fiskar. Min mor var hemma och nackade höns som hon fick av grannkvinnorna som tyckte denna kajaliga modskvinna på knappt 20 år var en amper syn. Kycklingblodet som rann ur de nackade halsarna hällde man i formar och stekte i olivolja och vitlök.

“Man var ju tvungen, man kunde ju inte skära bara lite” berättade min mor om första gången hon nackade en höna som hon fått från en obegripigt babblande spanjorska som hade haft hål i öronen sedan födseln (det hade ju inte vi, det var en skillnad. Denna skillnad var viktig). Fötterna över vingarna. Knät över halsen. Och så RITSCH! Död fågel. God mat.

När man plockar en fågel blir det Astrid Lindgren. Nangijala. Det yr dun, allt är vackert. Fluffet lägger sig i rosenbuskar och pioner och allt är gott. Min mor hatade detta, men det visade hon aldrig. Hon hade mössan på sig, och hon tuggade geléråttor. Hon kan ha gjort detta senare, men det har varit ett sådant tydligt tecken på hennes irritation att jag ser henne med dessa attribut ryckandes fågelfjädrar

Kanske kommer mina föräldrar hata mig nu. De ville aldrig att någon skulle komma. Min far är livrädd för inkräktare. Snyltare. Folk som vill kartlägga. Som vill se sig om. Som om våra familjehemligheter vore så hemska. De var de aldrig. Det var så fint och jag har haft den vackraste barndom. Det som blev fel är inte deras skuld.