Grönbete på klipporna – mitt sommarlov

Det är omöjligt att sitta på en slät klipphäll och lyssna till bruset från ett kallt, salt hav utan att hjärtat saktar sina slag, speciellt när solen fräsande sänker i vattnet strax hitom horisonten. Och speciellt som klipporna är så släta som just här. I solnedgången välver de sig närmast organiskt, som kullar klädda med grisrosa hud. Ingen annanstans i Bohuslän finns sådana klippor, de finns bara här i Ramsvikslandet (en rejäl simtur rakt ut ifrån Hunnebostrand). Ofantliga mängder smältvatten från istidens glaciärer slipade här ner varje knagg, karvade här ut hålor och rännor och på sina håll ser det ut som att stenen böljar, och att den frysts mitt i en våg. På precis en sådan häll satt jag och huttrade tyst efter dyk och sim i naturhamnen och lät hjärtat lugna sig. Jag var alldeles ensam, inte ens de jojkande trutarna lade märke till mig. Bara jag, klipporna, havet och mitt fiskespö, precis som jag ville ha det.

***

En gång härskade vattnet över klipporna, nu ägs de av lavarna som skriver sin livshistoria direkt på stenen, ringar som millimeter för millimeter makar sig ut från startpunkten, bildar åttor med andra ringar tills de växer in i varandra i märkliga formationer och så småningom löses upp. En mer tålmodig observatör än en människa skulle se hur lavarna rör sig som diffusa tryckvågor efter små explosioner. Det tillhör väl vår humancentriska arrogans att vi tycker att det går långsamt, men innan lavarna exploderat färdigt här på de sandpapprade klipporna har människan lämnat scenen för länge sedan, med all vår arrogans nedkörd i halsen.

***

Middagen ordnade sig efter hand därute på klipporna. Bottennappet visade sig vara en berggylta på runt kilot. Berggyltan brukar gå och snoka efter skaldjur och havstulpaner där klipporna går brant ner i vattnet, med sin hårda trutmun och utstående tänder krossar, knäcker och maler den i sig maten. Den gick bet på min krok, agnad med snäckor från vattenbrynet. Kalla mig köttfiskare om ni vill, men jag äter helst det jag tar upp, och tar inte upp mer än jag äter. Fjällad och filéad och smörstekt påminner den om abborre, med sin nötiga och lite söta smak och aningen lösare konsistens. Berggyltan är vacker, men man måste ta sig tiden att titta noga. Ögonen rullade som bärnstensklot i huvudet på min fisk innan jag löste den från sina värdsliga bekymmer. Jag kan nästan svära på att den tittade rakt på mig. Vad trodde den att den såg?

***

Strandkålen är fridlyst. Den växer i klippskrevor och på stränder och de mäktiga bladen syns på långt håll, gröna med samma urtvättade nyans som kirurgens rock. Den är fridlyst, sade jag det? Men ändå, det kan hända att man hittar ett löst blad, kanske har måsarna hackat loss det. I så fall är det snarare en moralisk plikt att ta med bladet hem, skära det i bitar, förvälla i rejält saltat vatten och sedan vända ner i reducerad grädde. Då får man veta hur gott strandkålen smakar, lite som svartkål men med köttigare konsistens. Den är matig och delikat, strandkålen. Och fridlyst.

***

Livet på klipporna är enkelt, rent, fritt. Man kan kliva ner i sig själv ett tag och bara lyssna till sitt eget vågskvalp. Om man vågar.