Det finns saker som vi alla fattar varför de försvann. Dronten var rätt klumpig, man fick faktiskt inte ligga mycket mer för att man hade platåskor (utom möjligen på ortopeden) och få av oss saknar Butlers avokado fylld med majo, gorgonzola och räkor. Men grönpeppar, snälla någon, grönpeppar! Finns det en enda ursäkt till att den behandlats så nesligt?
Grönpeppar hade sin svenska storhetstid i under 70-talet och det påstås ofta att Tore Wretman införde den ett drygt årtionde tidigare. Det är möjligt, för att inte säga troligt att det är sant. Men eftersom Wretmans rykte har nått samma monumentala storlek som Marco Polos bör vi kanske vara lite källkritiska och nöja oss med att slå fast att han helt säkert var den som populariserade den. Men i själva verket var det nog ändå vitpeppar som låg honom närmare om hjärtat, det var vitpeppar som gjorde Wretmans pepparstek legendarisk. En rätt som döptes till Steak Hasse efter skådespelaren Hasse Ekman. Wretman var fenomenal på attt vinna kändisarnas gunst genom att uppkalla rätter efter dem.
Ända in på nitiotalet hade grönpeppar fortfarande kvar en fot i de fina köken. Grönpeppar häckade även i patéer och skänkte mild hetta till festlig piggvar och mer vardagliga råvaror råvarorna kassler och fläskkotlett. Sälv lagade jag ofta grönpepparmarinerade jordgubbar med basilika när jag drev cateringfirma på nittiotalet och kände mig då som ett under av sofistikation. Men det kanske hade med åldern att göra.
Men sen: Tystnad! Grönpeppar är faktiskt i stort sett ihjältigen, ingen lägger ens ner energi på att baktala den. De små hunsade kornen har levt kvar som undanskymda kvastfeningar i genomskinliga presentkvarnar med pepparmix, där dess särprägel effektivt överröstas av vit och svart peppar, samt den mer klatschiga kådaschwungen från rosépeppar (som för övrigt inte är ens släkt).
Ni vet säkert redan att grönpeppar är en frukt från klängrankan Piper nigrum som även ger vit och svart peppar. Med varsam pickling eller frystorkning får de omogna kornen hjälp att bibehålla sin älskliga personlighet; ett vänligt men bestämt sting, grön örtighet och kanske något litet drag av citrus. Men oavsett teknik går en hel del av grönpapparns ungdomliga fräschör ohjälpligt förlorad.
En metod är att upphetta den i lag vilket ger den ganska platt burkig smak, ofta tillsätts svaveldioxid för att förhindra oxidation vilket också drar ner smaken. Ibland frystorkas grönpeppar, vilket jag anser vara mycket bättre. Ändå saknar jag den fruktighet och de subtilare parfymtoner som finns hos helt färsk grönpeppar.
Grönpeppar för export har tidigare tillverkats nästan enbart på Madagaskar. Det är först de senaste årtiondena som en del andra pepparproducerande länder på allvar fått upp ögonen för den omogna pepparns älskliga örtighet. Inte minst i Thailand har populariteten ökat. Där hittar du den i olika curryrätter, wokat och heta kondimenter.
Det här har lett till en underbar omständighet som kan innebära en comeback för grönpeppar i Sverige. Idag kan de fyndas sprillans färska i kyldiskar på asiatiska butiker. Och det allra bästa är att priset för delikatessen är nästan löjligt lågt. Knepet med den färska grönpepparn är att använda den snabbt så att den inte oxiderar och blir besk. Så fort de små kornen krossats bör de blandas med övriga ingredienser så av den inte blir brun och fadd.
Om du inte gör av med all färsk grönpeppar kan du doppa kvistarna hastigt i kokande vatten, torka av dem och sedan låta dem torka den på ett varmt luftigt ställe. Hepp! så har du svartpeppar med en ovanligt lätt och mild arom.
Men trots att färsk grönpeppar numera finns att få tag på är matskribenter, kockar och matnördar obegripligt kallsinniga. (Med vissa förtjusande undantag.) Inte ens bistrotrenden eller den ironiska retromaten har återupprättat kryddan på allvar. Förtvivlad försöker jag hitta en USP för den underbara kryddan. Finns det hälsoskäl att åberopa? Tja, naturligtvis är de små rackarna nyttiga, bland annat innehåller de fenoler med antioxidanteffekt . Men handen på hjärtat: trots att grönpeppar är en mild peppar är det nog svårt att peta i sig så mycket att de har någon märkbar effekt på hälsan. Och det är en av mycket få kryddor som inte titulerats afrodisiaka, där har den eldigare svartpepparn redan knipit nischen. Men även vitpeppar gör anspråk på epitetet kåtkrydda, bland annat hävdade Tore Wretman bestämt att den tidigare nämna tungrungande Steak Hasse bidrog till att Hasse Ekman snabbt fick fyra barn.
Kanske kan grönpeppar få lite uppmärksamhet av bara farten när allt fler upptäcker nästa peppartrend – rödpeppar? Det handlar om en exklusiv pepparvariant som produceras på ett fåtal ställen, bland annat i Kerala. Här handlar det om fullmogna pepparkorn som torkas mycket snabbt utan fermentering. Tekniken ger en ren fruktig smak, dels en intagande röd färg. Ja, faktum är att den påminner lite om grönpeppar i smaken. I väntan på att hitta en pålitlig rödpepparpusher (kanske denna?) bidar jag nu min tid i sällskap med grönpeppar. Jag struntar blankt i om jag är ohipp, så länge vi är lyckliga tillsammans.
Gillar du grönpeppar eller var det rätt åt den att den föll i från? Vilka är dina bästa recept? Kom igen och gagga om grönpeppar i vår diskussion!