Hoods

Det är kanske etthundra meter från vår port till kanten av det som ändå får kallas vår skog, en samling blandade träd stor nog att innehålla en motionsslinga, ett gammalt torp, ett kalkkärr, igenväxta grävda värn från den tid då Linköping var en militärstad, och i sluttning mot sydväst gamla beteshagar som övergavs först 1934 och som kan ha hållits öppna sedan järnåldern. Så liten den är skiftar skogen i karaktär från den ena änden till den andra, här finns flera hundra år gamla ekar och grova tallar som når endast något lägre än Kaknästornet. Välbevarade hålvägar från järnåldern skär tvärs över den ås som skogen växer längs, och gamla gravrösen får se på när traktens graffitikickers i lönndom samlas vid ett gammalt militärförråd mitt i skogen för att på det spraya sina tags och kanske äta sin matsäck. Det här är Vallaskogen, och här finns Linköpings högsta punkt, peak Valla. Det går att cykla hela vägen upp till toppen, men då måste man ta sig upp för det vedervärdiga JoBe-stupet.

Vallaskogen överlevde den stora attacken på 80-talet, då kommunen ville dra en genomfartsled längs hela åsen. Ett folkligt uppror och en folkomröstning senare blev Vallaskogen till slut ett naturreservat, med informationsskyltar och grillplatser. I underbara, tjattrande flockar vaggar förskoleknattar efter sin fröken som gåsungar präglade på en flagga. Om vintern, och om de törs, så kan de åka pulka i de branta backar som under sommaren mest bebos av studenter. 

Jag känner min skog, och vet var svamp och växter finns. Om kantarellerna ids jag inte slåss, men jag vet var sommarens allra första trattkantareller dyker upp, stora som knappnålar, på båda sidor av en stor tallrot. Alldeles i början av min promenad finns guldkremla, både kungschampinjoner och svart trumpetsvamp växer troget och träget upp på samma ställen varje år. Jag vet var mandelriskan växer och var jag kan skörda rödgula trumpeter. Jag vet var lökbroskingen finns. Jag vet i vilken krök jag kan hitta åkermynta och det växer en liten krusbärsbuske mitt i skogen som jag aldrig kommer att visa någon annan.

Både vinter och sommar skyggar rådjur bakom träden, och vildsvin river i jorden i skogens södra ände. Under en liten gran brukar en kungsfågel gömma sig och på våren skränar ugglor som mylingar i träden. Grannen påstår att han sett räv, men jag undrar om det inte ändå var kvarterets röda katt han såg. Även vår katt företar sina räder i Vallaskogen, men föredrar egentligen de sorkrika buskarna i närheten av huset, de buskar som tvångsgödslats av tusentals studenter genom åren, där marken desperat skjuter upp grova, håriga och röda nässlor för att bli av med allt kväve.

Det här är min skog, och det är här du kan hitta mig. Ser du en koncentrerad, halvruff typ med blicken stadigt fäst i marken några meter vid sidan av stigen, kanske med en påse eller korg eller tvååring i handen, då är det mig du ser. Hälsa, för all del.