I mormors hus

I Xátiva kan man mitt på dagen en helt vanlig måndag glida in i en låtsas-prydlig restaurang, dricka öl från champagnehink, äta fulsnygg mat och dunka rygg med kocken före, under och efter middagen. Den dagen det händer i min inofficiella hem- och till såväl befolkningsmängd som storlek större stad Motala ska jag bränna mig själv med alla mina inneboende fördomar på bål framför von Platen-statyn på Stora torget.

Fulsnygg mat är den bästa, grov, burdus och med rejäla slevar karaktär. Kaninriletten är lite torr och zucchini är ingen vintergrönsak och alla serveringar är långt ifrån klockrena. Men Casa La Abuela är, kanske delvis just därför. Abuela, mormor, har dessvärre gått ur tiden, men tack vare son och sonson firar restaurangen 60-års jubileum i år och mormors-känslan lever vidare, det luktar om såväl mat som restaurang, det smakar, det är rustikt och det är fett.

Grisöron, vintergrönsaker, Arroz Meloso, kaninrilette, sobrasada på rostat bröd. Det är mat man blir lycklig av det.

Roligast senast var nog ändå desserten, en god glass på kardemumma, förvisso inget märkvärdigt. Men av någon anledning lyckades vår utomordentligt pratglade servitör förstå mina slumpmässigt utspridda standarduttryck på spanska som att jag för det första faktiskt förstod vad han sa, för det andra att kardemumma var en för mig mycket spännande ny bekantskap. Jag blev misstänksam när jag uppfattade något om en ”orientalisk krydda” i en av monologerna, när han sedan kom ut med en liten skål malen kardemumma för mig att undersöka fick jag göra en storartad ansträngning för att kväva ett genant gapskratt.

obs. Bilderna är tagna vid två olika tillfällen.