I stora vackra cirklar

Redan i början av augusti slog sommaren av sina motorer och glider nu avstannande in i den stora sömnen. Himlen lyfter sig själv i håret, högre för var dag, och lämnar plats för luft sval och frisk som äppelkart. Det är frid jag känner ute i skogen nu, men det är inte Buddhas inre, sanna och eviga frid utan mer den hisnande stillhet som bara kan upplevas i en pendels ändläge, en pendel som tungt och majestätiskt påbörjat sitt fall mot andra sidan. Vi går mot mörkare tider, mot vintern.

Det märks tydligt när jag tar mina kvällspromenader med treåringen. Vi jagar efter påskharen som med ett knorrande brukar anmäla sin närvaro, en påskhare som understundom lägger presenter i skogen. Ingen förstår vad vi pratar om, men vi har börjat bygga upp en mytologi kring påskharen, var den bor och vad den äter och hur den kan prata med pappa i smyg och tala om när den är på väg att värpa ett chokladägg ute i skogen och varför det alltid sker på ett ställe där pappa hittar svamp. Borttappade gosedjur är egentligen inte borta utan har gett sig av för att få springa runt med påskharen. Påskharen existerar eftersom vi är överens om det.

Precis som jag ärver ner min barndoms guldkorn, ritualer och lögner på henne kommer hon att göra det på sina egna barn, kanske tar hon med sig vår påskharemyt. Inget vi gör är ändå speciellt nytt eller unikt, det mesta är varianter och förvrängningar av något vi upplevt tidigare och som vi sätter vår egen prägel på. Vi gör oss odödliga genom att leva vidare i andra på det här sättet. En cykel, ett andetag skiljer två generationer åt, och vi kommer tillbaka till samma punkt som tidigare, men ändå inte. Detsamma gäller naturen som rör sig i sina andetag, sina cirklar och spiraler och som vid en viss tid varje år ser likadan ut som för ett år sedan men inte är det. Livet har gått vidare, och man måste inte vara en mystiker för att se att det är både vackert och sorgligt.

Idag somnade hon till Jojje Wadenius, precis som pappa gjorde en gång. Livet går vidare.