I vårsolens glans

Det fick bli en promenad runt fågelsjön för att fira gårdagens uppfyllande av kriterierna för en turbovår (att hitta årets första blåsippa, tussilago och vitsippa inom en vecka). Tvååringens ståbräda knastrade i gruset och bortom vassruggarna hördes mystiska kväkande ljud som från hänryckta och vårkåta grodor, eller var det kanske kontaktsökande änder av mer exotiskt slag? Det är väl ingen som riktigt har koll på vad som finns i en fågelsjö.

Med jämna mellanrum ville ett svanpar visa vilka det var som bestämde i sjön, och tog fart för att lyfta i en mäktig, perfekt formerad rote av vitt dun och kött. Jag vet ingen annan fågelart som tillnärmelsevis kan matcha det markerade och dova ljudet från ett par svanvingar som verkligen trycker till, det viner som vid foten av ett stort, trebladigt vindkraftverk. En flygande svan är en majestätisk uppvisning i balans, och när de går in för landning med full klaff kan de hänga bara någon decimeter över vattenytan för att vänta in rätt fart innan de trycker ner sina landställ i vattnet. Ett par snarstuckna kanadagäss försökte bjäbba emot lite då svanarna landade lite för nära deras komfortzon men hade inget att sätta emot. En knyck på den vita nacken, en antydan till resta vingar och gässen tystnade.

Ramslöken hade börjat sticka upp, det luktade korvgrillning, vi drack kaffe och inspekterade bikuporna. Bäbisen vaknade till och satt tyst i mammas famn och såg ut över fågelhavet. Fjärilar och humlor vinglade runt bland vårblomstren, rusiga av frisk luft och värme. Men mitt i allt detta kunde jag inte sluta tänka på svankött. Kan man äta svan? Bara tanken på att rikta ett gevär i en svans huvudsakliga riktning skaver obehagligt i mitt huvud men vem är jag att döma. Så tala fritt, är det någon här som ätit svan och hur smakade den i så fall?