Eftersom fildelning är på tapeten och debatteras överallt kan jag rapportera om hur det är att leva i laglöshetens land. För recept gäller inte copyright. Alla får fildela hur mycket du vill. Men det är inte det som är det största hotet mot min yrkeskår.
För att ta det från början: recept och liknade instruktionstexter anses inte ha verkshöjd nog för att vara skyddade av copyright. I USA har man vad jag känner till gjort undantag för långa pratiga anvisningar som bär skribentens tydliga prägel. De små raderna som recepet beskrivs med är däremot skyddade.
Bilderna som hör till receptet är maximalt skyddade. Och här kommer en av de märkliga sakerna; trots att vi ofta är ett team som arbetar för att få fram bilden (precis som med en låt): redaktör, AD, stylist, matlagare och fotograf, är det bara fotografen som har rätt till bilden. Fotografen kan alltså sälja bilden hur många gånger som helst utan att de övriga som gjort bilden precis till vad den är får ett öre. Isynnerhet avancerade bilder står och faller med stylisten. (Själv jobbar jag sällan med stylist eftersom jag inte jobbar för sådana tidningar längre.)
När hela jobbet säljs till en annan tidning ibland översätts och säljs utomlands är det bara fotografen som får betalt. De övriga får sällan ens en byline.
Behöver jag säga att fotograf är ett typiskt manligt yrke och att stylist ett typiskt kvinnligt? Redan på assistentnivå märks skillnaderna: en fotografassistent kostar dubbelt så mycket som en stylistassistent.
Behöver jag också skriva att matlagaren ofta förväntas ställa upp gratis? Eller i alla fall för lägst ersättning. Här är det snarast en gammal klassfråga. Kock har länge varit ett lågstatusyrke.
Det är helt enkelt bara att inse att det är svårt, mycket svårt att försörja sig som receptskapare. Ingen av de stora dagstidningarna har numera provkök eller skribenter som producerar dagliga recept unikt för tidningen. Istället används recept ur receptbanker som Tasteline, recept.nu eller LagaLätt.Ofta uppges inte ens vem som skapat dem. ingen är ansvarig för receptet.
Överflödet av recept gör att de har förlorat i värde. Jag får mindre när jag skapar ett recept idag än för 14 år sedan när jag började. Recepten blir sämre och slarvigare. Alla kopierar varandra eller tar recept från nätet. Och eftersom redaktörerna är förfärligt okunniga när det gäller mat kommer märkliga och dåliga recept slinka igenom allt oftare.
Långa metodiska provlagningar och förstklassiga recept lönar sig inte. Dem hittar man numera hos hängivna bloggare. (Ni vet vilkna ni är!) Därför får jag ut mer av att umgås med bloggare än de flesta matskribenter.
Enda sättet att försörja sig är att som det så torftigt heter “bygga sitt varumärke”. De som når med sina recept är inte de bästa receptmakarna utan de som syns mest i teve, i tidningar och hörs på radio. (Nej, duktiga receptmakaren Anna Bergenström är inget undantag. Hennes karriär startade med att hon föddes som dotter till en av Sveriges mes kända matskribenter och sedan exponerades i DN under många år.) Min räddning har varit att jag är en bra föreläsare och kan tjäna pengar på att föreläsa för företag. Och att jag petat in en del konsultuppdrag.
Om man inte vill bli (eller passar till) tevestjärna är man i receptskaparbranschen för att man älskar att dela med sig. För att man känner ilningen av glädje när man i sängen på natten, i det där tillståndet mellan vakenhet och dvala, plötsligt slås av tanken på hur vackert och gott det vore med en sallad på lax, limebasilika, sanchopeppar och blodgrape.
Jag har ingen aning om hur musikbranschen ska lösa problemet med fildelningen. Jag kan knappt lösa mina egna intäktsproblem. Det enda jag vet är att jag inte är lycklig om ingen lagar mina recept och om jag inte får dela med mig. Så ta för er!
Copy me happy!
Alla mina recept, texter och bilder får användas fritt så länge det är icke-kommersiellt och ni anger källa och helst länkar. I övriga fall: Fråga!
PS 1. När det gäller Björn Ulvaeus märkliga angrepp mot lata och snåla fildelare kan jag inte låta bli att undra om han skattat för sina ABBA-miljoner i Sverige. Eller om han helt snålt skatteplanerat trots att hans familj bor här. Hur svårt kan det vara att betala för sig?
Kommentarer
15 svar till ”Jag lever i ett upphovsrättslöst rike”
Vi hade precis en diskussion hemma vid köksbordet om just de enorma mängder dåliga recept som prånglas ut. Alla recept som man naivt börjar med att följa för att när det sedan är “färdigt” stå och rota i kryddlådan efter första hjälpen-kit och defibrillator.
Men vi pratade också om dina recept. Hur förgjordat bra de är. Dels smak- och fantasimässigt förstås, men kanske framför allt tack vare att de faktiskt fungerar, stämmer. Äntligen recept som man kan laga och bjuda på, utan att provlaga och utan att bli besviken.
Vi älskar din kompetens, bara så du vet! Och vi sprider den bland vänner och bekanta. Varumärkesbyggande? Låt oss hoppas!
Lisa skrev: “Behöver jag också skriva att matlagaren ofta förväntas ställa upp gratis? Eller i alla fall för lägst ersättning. Här är det snarast en gammal klassfråga. Kock har länge varit ett lågstatusyrke.”
Kan det vara tvärtom? Kockar antas vara så lyckade och förmögna att de står ovan saker som ersättning?
Tack för dina intressanta ord! Det här med dåliga recept är något vi ofta snackar om hemma. När vi började lära oss laga mat köpte vi några kockböcker och följde slaviskt recepten, men aldrig att de blev som på fotona. Alltid var det något “rött” på fotot i ex. risotton. Men i receptet fanns ingenting som var rött. Vi blev så jäkla irriterade på att fotona aldrig verkade stämma med receptet och ungefär där föddes vår sida.
Kul att läsa dina tankar kring det här!
Ett bra recept är till för att spridas, har jag som undertext på bloggen. men ALDRIG att jag skulle låta bli att tala om varifrån inspirationen eller receptet kommer.
Dels fär att den som bör äras också skall äras. Men dessutom för den rena kuriosans skull. Det är ju bara intressant och roligt att berätta eller få reda på varifrån någon hämtat sin inspiration, eller att kanske upptäcka en ny matskribent eller kokbok genom ett bra tips.
Det är en förfärligt trist utveckling du beskriver. Hoppas att trenden vänder.
För, det som är så fantastiskt med den uppsjö av recept som finns på nätet, det är ju att man kan trycka in två ingredienser som sökord, och ut kommer något man aldrig hittat hur många kokböcker man än suttit och bläddrat i hemmavid…
Abba var ju stora under en tid då piratkopiering som den ser ut idag inte existerade, så han blev rik innan dess.
Receptskrivare är nog mer att jämföra med låtskrivare i sammanhanget förresten. Jämfört med Britney Spears eller Madonna så tjänar nog inte deras låtskrivare särskilt mycket heller.
Gordon Ramsey sägs vara värd flera hundra miljoner pund men han har nog inte gjort alla sina recept heller… + att han gör ju så mycket annat än bara lagar mat. ;)
Förövrigt tycker jag att fildelningsdebatten har för mycket fokus på musiker – där finns trots allt filmskapare och spelutvecklare också och deras projekt är så pass mycket mer kostsamma och riskfyllda (ekonomiskt sett) än vad musik är.
Tur att receptskrivare delar med sig dock, hur skulle vi andra kunna äta gott annars? :)
Jättebra inlägg Lisa!!
Bra Lisa! Jag önskar att det vore lika självklart att man fick veta vem som skapat receptet som att det står vem som fotograferat. En annan bra grej är att provlagade recept skulle markeras. För det finns fortfarande tidningar och receptsajter (Allt om mat, Laga Lätt och arla.se t ex) som provlagar allt innan det hamnar i tidningen eller på nätet.
Hej!
2 anmärkningar:
1. Den beskrivande texten kan omfattas av upphovrätten även i sverige. inget undantag har behövt göras för detta. kompositionen i sig har således inget skydd. detta kan jämföras med att idén (kvinna kommer över skattkarta, träffar äventyrlig ensamvarg, övertygar honom att hjälpa henne trots att de avskyr varandra, tyckte uppstår) bakom en film inte heller skyddas. uppläggningen av maten skulle teoretiskt kunna skyddas om den har en tillräcklig verkshöjd.
2. låtskrivare tjänar pengar varje gång låten spelas på radio, tv etc. de får betydligt mer pengar per spelning av låten än artisten. dessutom får artisten bara pengar för just dennas prestation. om en cover version av låten görs med en annan artist så tjänar låtskrivaren således pengar även på detta framförande.
Tack för en jättebra blogg!
Hej Arvid!
Vad gäller punkt 1 har detta helt enkelt inte prövats i Sverige någon gång vad jag vet. Så det finns ingen praxis. I USA har det vad jag vet prövats.
Vad gäller punkt 2 så har jag inte sagt något annat vad jag vet.
Tack för att du läser! :-)
Hej Lisa,
Nr 2 gällde inte dig utan Saxit. Ber om ursäkt för att jag inte angav tydligare vem det aggresiva påhoppet gällde.
Finns inga rättsfall som gäller texten i recept, dock text i övrigt redaktionellt material. detta torde gälla för texter i recept. detta gäller dock givetvis inte all text undantagslöst.
Är det inte Anna Bergenström som är mamma till Fanny? Eller är det alltså 3 generationer matskribenter?
PS. Jag gillar dina recept, och du får mig att bli mer ekologisk! När jag flyttar tillbaka till Sverige ska jag börja prenumerera på Årstiderna!
Jo, Anna är mamma till Fanny och duktiga är de alla tre.
Årstiderna är irriterande ojämna men idag har de levererat en makalös låda med en jättelil mangold så vacker och spänstig att jag blev tårögd.
Som jag sa förra gången du postade en liknande artikel, varför inte helt enkelt licenciera dina bloggningar och blogg-recept (till skilnad från beställnings-verk som jag antar tillfaller beställaren) under en Creative Commons licens – kanke IckeKomersiell med Vilkoret Erkännande? På så sätt knyter tydligt du dina verk till upphovsrätten med dom villkor du själv önskar. För övrigt anser jag att åtmistone en glossig tidskrifts innehåll lider stort av ditt (och en handfull andra skribenters) redaktionella frånfälle pga den beskrivna dumsnålheten. Det liknar vissa restaurangers dödspiral när dom sänker ambitioner och priser i jakten på lönsamhet. Om den gamla kvalitetsmedvetna kundkretsen sviker tror jag snarare att det är dax att satsa ytterligare på kvalitet så kommer den gamla kunkretsen tillbaka, och är kanske tillochmed beredda att betala en smula mer för det.
Jag håller helt med Lisa om att alla intressanta recept numera kan hittas på bloggares sidor, alla standardsidor är så urbotat tråkiga i sina recept att man suckar av förtvivlan.
Appropå Gordon Ramsay så tror jag nog att mannen har gjort en ruggigt stor del av de recept som finns på hans restauranger, men att han nog fattar vad delegera innebär och att han litar på sina huvudkockar vid respektive restaurang (varför skulle han annars anställt dom?) att göra goda rätter dom också. Mr Ramsay är dock lite av en kulinarisk gud/ledstjärna för mig så jag må vara skadad redan. (Men jag tycker Hell’s Kitchen är ett horribelt program)
Sitter just nu och letar inspiration till en trerätters födelsedagsmiddag för en god vän nu till helgen. Funderar på något som:
Förrätt: Örtcrepes med getost och fikonmarmelad.
Huvudrätt: Tranbärsfylld lammsadel lindad i bacon med lingonsås, potatisgratäng (möjligen med lite jordärtskockor och västerbottenost) och någon form av spenat.
Efterrätt: Vaniljpannacotta med hjortrongelé.
Någon som kan tycka till om selektionen? Jag är glad för tips/åsikter av de så ofta kunniga taffelfolket (läsare som bloggare tillika).
Bra inlägg om orättvisor i upphovsrätten och de ekonomiska villkoren! Jag tycker att matkreatörer med flera har ekonomiska villkor som liknar situationen för konstnären. Konstnären har i alla fall upphovsrätten på sin sida. En konstnär skapar konstverk och hoppas på försäljning eller utställning av dessa. Ställs verken ut på galleri är man beroende av hur försäljningen går, vilket också galleristen är. När man ställer ut på institution får man en ersättning, inte stor. Det lilla arvodet får man efter att man har skapat ett eller flera verk, installerat det på museet nästan gratis och utan kontrakt. Såklart har institutionernas anställda, intendenter, chefer, assistenter, tekniker och så vidare månadslön. Konstkritikerna som skriver om konsten får också betalt, de är inte sällan frilansare i och för sig.
Konstnären ska helst vara idealist med ett högre mål som kämpar på i hopp om stipendium och eller försäljning så småningom. Konstnärerna ställer också upp gratis/billigt i varumärkesbyggande syfte för att förbättra möjligheterna till stipendier och karriär.
Det finns säkert fler exempel på yrken/personer som genererar arbete och inkomster i flera led men som själva blir utan ersättning eller ersätts för snålt sett utifrån deras betydelse. Som matbloggare bidrar jag väl lite till att vissa saker inte blir värda att betala för eftersom jag skriver utan att ta betalt men gratis är ju det nya svarta och den kulturen frodas på internet. När det gäller visuella verk så har jag god hjälp av min intresseorganisation när det gäller avtal och rättigheter.
Tyvärr är det dålig kunskap om och mycket slarv med källor på internet. Copy – paste och aningslöshet råder. Ens upphovsrätt kan man som du gör i inlägget specificera, välja vilken nivå man vill ligga på och tala om för andra hur man vill ha det. Jag tycker att man ska referera till recept man lånat ifrån, på bloggen är det ju så enkelt att bara länka, men inspirationskällor kan vara mer vaga och ligga långt bak i tid och minne. Jag vill tro att de flesta som publicerar recept gör det med ambitionen att de är ens egna. Men det är inte så konstigt om recepten liknar varandra. Många av oss står på samma kunskaps- och erfarenhetsgrund. Många har samma uppfattning om vad som funkar till vad, vilka proportioner som är brukliga osv. Jag tycker att bloggandet är som roligast när man får dela med sig, blir inspirerad, får feedback. Alla har inte det som krävs för att bli en intressant föreläsare eller tv-personlighet och vill heller inte vara det. Jag hoppas att det kan gå ändå, att man kan hitta sin nisch oavsett om man bloggar för nöjes skull eller om man vill försörja sig på matnörderiet.