I går blev min unge köttätare. För den som känner min egen militant karnivora inställning är detta ingen överraskning. Möjligen var det ändå med någon liten förvåning som jag betraktade honom kasta sig över kalv-och-potatis-moset med en entusiasm som gränsade till uthungrad hängivenhet. Han skulle inte ha stor chans i ett jägar-samlarsamhälle där man bör vara misstänksam mot nya smaker. Å andra sidan kanske inte de barnen utsattes för wallenbergare pour les petis.
För det var alltså det jag lagade åt honom i hans livs första köttmåltid. Kalvfärs sjöds ihop med potatis och mosades slätt med lite smör och grädde. Separat puttrade gröna ärtor i saltfri buljong, dessa mixades och pressades genom sil för att få bort ärtskalen.
Vad ska jag säga mer än att det gjorde succé? Han åt och åt och åt och ville inte släppa ifrån sig skeden efteråt. Nu kan vi gåt till Tranan han och jag och be dem lägga en barnportion i mixern. Ett litet steg för mänskligheten, ett stort för husmanskosten.
Kommentarer
8 svar till ”Jag när en karnivor vid min barm”
Jag är helt klart imponerad av att du orkar silpressa ärtorna :)
När jag var småbarnsförälder fick jag lära mig att småbarn hade – ändå sedan jägartiden – ett smakfönster mellan 6 och 12 månder ungefär, då de glatt äter allt, för att lära sig vilka smaker som är OK. Jag utnyttjade det till bristningsgränsen och stoppade i ungen alla möjliga smaker. Tyvärr har jag ingenting för det nu; jo möjligen att han fortfarande gillar oliver.
Jag är inte förvånad att du ser till att nära honom rejält på köttfronten redan från början :).
Har du provat något mer?
första gången han fick mixade ärtor silade jag inte och då satte han ett skal i halsen. stor misär! så jag silar nog ett tag framöver. även om det är ett jävla jobb.
Alltså, min unge är som sagt körd i de lägena man behöver matmisstänksamhet. han äter allt! det är så roligt! so far är favoriterna morot/broccoli-mos med olivolja, jordärtskockspuré och ärtmos. och kalven då. enda gången han spottade ut var när jag försökte mig på kombon äpple/torkad aprikos med lite kanel. jag tyckte att det var urgott, han spottade en halv meter. Jag mätte.
Jag inser dock att det kommer att komma en dag när någon dagiskompis säger “uähh, vad äckligt” om broccoli och så var det slut med den matglädjen. men tror du inte att den kan återkomma sen, efter värsta dagiskinkar-tiden, och knyta an till spädisålderns inställning? sista frågan till tbfkaem.
Fast vad det blir och inte blir är ju långt ifrån givet. Vi var på Grand Hotels veranda när mor fyllde sextio och mina systerdöttrar (eftersom jag inte har egna barn används de som exempel) åt ångkokta grönsaker av allt vad Grands smörgåsbord nu har att erbjuda. 2½-åringen åt broccoli, selleri, spenat och kastanjer, 6½ åringen broccoli, morötter och fänkål. Barn är märkliga varelser. Och roliga. Fast kanske inte när de spottar käket en halvmeter över rummet, men det är ju bättre än att de gråter konstant.
Hav förtröstan! Min son har också alltid slukat broccoli, hummer, löjrom och allt möjligt folk inte förväntar sig att barn ska äta (så sur han blev en gång som femåring när barnen blev serverade varmkorv och de vuxna fick entrecote…). Och det har hållit i sig hela vägen (nu är han 18) trots matkinkiga kompisar. Några undantag på grönsakssidan har det väl varit, men nån hang-up må man väl få ha.
Så kul att det finn fler militanta köttätare än mina två barn. Uppfödda på älggryta och köttsoppa tvekar de dock vid blodpudding och fiskpinnar..
Ugnsbakad röding får man vakta noga om man äter vid samma bord, “Ska du ha all din fisk mamma?”
Jag har inga barn men en fantastisk man, som lagar fantastisk mat. SJälv kan jag inte laga mat, tycker mest att det är gott att äta den och är välsignad med gourmetgod mat varje dag här hemma. Att min man är så matintresserad, så skicklig på att laga mat och experimentera och krydda rätt och allt det där, beror enligt honom själv helt och hållet på att han alltid tillåtits smaka allt, från spädbarnsålder och uppåt. Han åt oliver och drack clubsoda som fyraåring, spenat och brysselkål har han älskat sen han var två, osv osv. Så som sagt, man kan nog fostra matglada och okräsna barn, och glädjas åt att de en dag kanske kan föda en eventuell partner och familj som kanske inte haft samma matintresse.