Jag öppnar dörren för svartkremlan, och stänger en annan

Direkt efter jobbet packade jag picknickväskan och drog med mina dagissega barn till stranden. Dagen började sådär, dimmig och mulen, men allt sprack upp som jag hoppades att det skulle göra. Som det brukar. Sensommaren har varit välsignad och den vägrar ta slut. Solen är varm, luften är klar och vattnet fortfarande ljummet. Vi vet nog alla att det inte kan fortsätta så här, och i helgen ska det mycket riktigt ta slut. Fyra gånger har jag trott att vi tagit det sista doppet, men nu är det snart över, det råder inga tvivel om saken.

Vi badade idag, barnen och jag. Vi simmade, jag var en slaguggla som jagade dem i sanden, vi åt cookies och pastasallad i gräset. Solen svepte sidledes över horisonten när den försvann bakom träden och det mörknade fort. Barnen huttrade, lindade som kåldolmar i sina tjocka handdukar. Det här var sommarens sista dopp. Nästa blir höstens första. Idag stängde vi dörren till sommaren. För varje år blir det svårare.

Den märkliga sensommaren har sina definitiva förtjänster. Jag har haft svamp i matlådan nästan varje dag, och jag har kunnat plocka den i sommarväder, i shorts och tunna skor. På jobbet bedriver jag en slags studiecirkel, uppmanar till plockning, tar med smakprov, artbestämmer fynd vid fikabordet och imponeras över kollegornas tålamod över mitt mässande. Det händer att jag påpekar att om man vill komma upp ur kantarellträsket krävs lite arbete, men att det inte är svårare än att lära sig en två, tre nya arter varje år och bli säker på dem. Med tiden lär man sig tillräckligt för att kunna slänga svampboken helt.

Och jag föregår med gott exempel, det får man ändå säga. Jag gav mig på stinkkremlan i år, ni minns? Men även om den var lovande så förbleknar den vid sidan av min nya favorit: svartkremlan! Det är en märklig art. Lämningarna av den går att se långt in på vintern och våren. Den ruttnar inte ner som andra svampar utan ser ut som den träffats av stötvågen från en atombomb, torr och spröd och kolsvart står den där, som fryst i ett fjärran ögonblick. Svartkremlan skiljer sig en del från andra kremlor, den har väldigt glesa skivor under hatten och den rodnar lätt när man tar i den, en rodnad som så småningom blir svartgrå. På det hela taget ser den oaptitlig ut, men den är inte giftig. Rätt ofta angrips den av parasitsvampar, bland annat den underbara stoftkremlingen. Det spär på svartkremlans apokalyptiska personlighet.

Innan jag väl åt svartkremlan läste jag på en del. Det finns fog för att vara försiktig när det kommer till att äta svampar som inte brukar ätas. Kanske finns det anledning till det? Finns det tillräckligt med underlag för att kunna avgöra att svampen är ofarlig om ingen brukar äta den? Jag såg i alla fall på en del utländska svampforum att vissa åt denna blackening brittlegill, som är det engelska namnet. Och de som åt den verkade gilla den. Jag måste, jag bara måste…

I första försöket kokade jag av svampen några minuter innan jag stekte den lätt. Det som slog mig var att svartkremlan bevarade sin knapriga kremlekonsistens så bra. Den tillhör de fastare av kremlorna och är rent hård i köttet. Svart blir den, men på ett snyggt sätt. Smaken var fin, nötig, men klart dämpad av avkokningen – som nog var i överkant.

I det andra försöket stekte jag på den direkt, som vilken svamp som helst. Det såg inte vackert ut! När svampen började bli varm läckte den ut sin vätska, och vätskan grånade och stelnade till en beläggning på svamp och stekpanna. Det såg till slut ut som asktäckta bitar av kol. Men jag är glad att jag smakade. Vilken överraskning! Den smakade som en sammansmältning av trattkantarell och karljohan, med en djup och fin skogssmak och en rejäl nötighet, och något av en svag och järnig blodsmak efteråt. Bitarna knaprade fint i munnen, och jag åt upp allihopa. Det finns ingen rättvisa. Svartkremlan är delikat. Om än ful. Fler borde äta den. Nästa gång kommer jag att förvälla den igen, men bara en halv minut, så att den där vätskan koagulerar inne i svampen istället för i pannan.