Jag vill sätta en tändsticka till hela april

April är den grymmaste månaden, skrev T. S. Eliot. Syrener som drivs ur död mark, och vårregn som inte smeker utan kittlar, retar stela rötter ur sin dvala och tvingar dem till rörelse. Tranströmer var inne på samma linje: Våren ligger öde, skriver han i April och Tystnad. Säkert med en blinkning åt läromästaren. Tittar jag ut ser jag samma sak. Vårblommorna måste tvinga sig upp genom en matta av knastertorrt, strävt och dött fjolårsgräs. Vinterståndare från hundkäx och kardborre spretar som Josuaträd, och intrycket jag får av naturen är ofruktsamhet. Vårsolen värmer, men lyser också igenom som röntgenstrålar, skärskådar vad som än knuffats ut ur sina mörka hålor. Det är som att hela april går ut på att blinka vintersömnen ur ögonen på allvar.

Jag rotar lite i fjolårets trasor för att se om nässlorna är på väg. Kirskålen och lite annat har börjat spreta men känslan jag får är att de är överlevare som till slut vågar titta ut ur ruinerna efter att atombombernas tryckvågor dragit förbi och mullret lagt sig. I april börjar det stora återtagandet igen, som det gör varje år. Gula spanare sänds ut i dikeskanterna, vitsippor koloniserar i smyg backar som vetter mot solen. Gröna blad tvingas rota sig fram mellan spillror och lik. Maj är en helt annan historia. Då sprudlar det grönt, skummar för att använda Tranströmers ord. Men hur ska vi komma dit? Jag vill riva bort allt dött gräs med händerna och slänga det på valborgsbålet.

Några nässlor har jag inte sett än, säkert växer de i fårhagen men dit har jag inte kommit. Ramslöken har skjutit upp sina bladraketer, och jag tog ett par för att ha på lördagspizzan – gräsvitlök kallade av fyraåringen. Det är nog en ganska behaglig tid trots allt. Just det att allt fortfarande smyger igång. Det stora jublet ligger framför oss. Det som för bara någon månad sedan kändes som en omöjlighet. April är den döda månaden, full av hopp.