Nu är jag äntligen klar med julförberedelserna. Inte mina egna förstås – där ligger de flesta ännu framför mig – men pensionärernas.
Jag har handlat så mycket rödbetssallad, skinka, prinskorv och julmust att jag för första gången inser vidden i julkommersen. Jag har gått specialärenden i jakt på vackraste julgruppen, jag dammat längst upp på hyllorna och önskat god jul minst femhundra gånger, och faktiskt lyckats mena det varenda gång.
Men jag har också fått ta emot hyacinter, chokladaskar och påfyllningsslantar till den gemensamma fikakassa (kommunen godkänner det). Och varje dag jag arbetar slås jag av vilket underbart jobb jag har.
Det är tanter som legat vakna flera nätter och oroat sig för att gå ut i snöhalkan och jaga just de där allra vackraste ljusen som bara finns i specialbutiken på hörnet. På tio minuter blankt har man uppfyllt deras önskan trots att ingen biståndshandläggare i världen skulle anse det som “nödvändig omsorg”. Det är gubbar som knappt kan koka ett ägg, men som gärna vill lägga in sill och behöver lite tips. Då kan man äntligen få hålla en liten gastronomisk föreläsning utan att arbetskamraterna börjar rulla med ögonen och få spasmer.
Det är dammsugarpåsar som saknas men som kirras genom en liten omväg till Färingsö Trä, det är buntar av julkort som postas av bara farten. Det är alla de där små tjänsterna som gör att man måste slå knut på sig själv för att hinna. Men samtidigt, det är de som gör att man får möta leende efter genuint leende.
Det finns tyvärr en del i hemtjänsten som med djupt känd njutning alltid svarar “det där gör inte vi” eller “du har inte det beviljat”. Jag misstänker att de är den sortens människor som har så lite att säga till om i sin vardag att de klamrar efter varje spillra av makt för att försöka återupprätta något slags människovärde. Andra njuter nog bara av att verkligen hålla sig till reglerna, som om regler besatt någon slags religiös klokskap.
Jag undrar hur man uppfattar julen om man inte ens ser dess kärleksbudskap som ett skäl att hjälpa sin nästa. Kanske finns det en särskilt plats i helvetet för medmänniskor som inte hjälper varandra, eller kanske blir straffet bara en ekande tomhet av icke-människor som icke-vill ha hjälp. Men säkert är i alla fall att man blir rätt själsligt fattig av det. För att inte tala om att man går miste om alla de där leendena som gör julen värd att fira.
Just nu puttrar två kokhöns i min Le Creuset. De ska bli buljong till min polska jul-barscsz (stavning, nån?) och höns i curry till middag. Snart ska jag koka rödkål, strimla potatis till Janssons och lägga in sillen Det är lycka på den mest basala nivån.
Kommentarer
20 svar till ”Julförberedelser och värsta utgjutelsen”
Ja, vad ska man säga, du fångar det precis, så … tack!
Karl-Bertil Jonsson släng dig i väggen!
Det är fint att du orkar göra allt det för “dina” pensionärer. Du sprider mycket glädje.
Däremot måste jag få försvara dem som inte orkar att året om springa extraärenden åt tanten som alltid kräver mer. Och det är inte alltid så lätt att vara snäll, det kan finnas flera orsaker. Men till jul kanske man ska tänka en extra vända innan man säger nej. God jul!
Sofia: Tack! Och god jul på både dig och dina brukare.
Anders: Njae, så långt vill jag kanske inte dra det. :)
Ylva: Jo, jag förstår precis var du menar, och min text är verkligen inte menad som någon kritik mot de fantastiska hemtjänstaställda som verkligen sliter ut sig mot löjligt låga löner. Och jag är också medveten om att allt det här extraarbetet man gör tenderar att bli en norm, ett “men hon i går gjorde ju det, så då borde väl du göra det också?” och att man ibland har en sådan idiotisk arbetsbelastning att det är totalt omöjligt att ens posta ett julkort eftersom man redan är en halvtimme back tidsmässigt om man räknar bort lunchen.
Men vad jag menar är att det finns hemtjänstare som hellre sitter på en parkbänk och röker en halvtimme än att göra ens minsta lilla utöver det man “ska”. Sånt retar mig djävulskt eftersom många ensamma äldre är så totalt beroende av en för att överhuvudtaget få den hjälp de behöver, och inte bara den som de fyrkantigt beviljats av en biståndshandläggare som träffat dem max en halvtimme.
Men som sagt, all heder åt hemtjänstpersonalen som bara uppmärksammas när något gått åt helskotta. Vilket det ju ändå gör oerhört sällan, tack gode gud!
Kram.
Stor.
Gulle dig! Det borde finnas oändligt många fler med din inställning inom hemtjänsten. Snart sitter vi själva där och kanske längtar efter de vackra ljusen. När den dan kommer önskar i alla fall jag att nån som du Gitto förstår just min längtan och gärna tar den lilla extraturen till specialbutiken…
Fjällmor och Anki: kram och tack och god jul på er!
Vilken penna du har ! Den är magisk.
Jobbar också inom vården, jag kan bara dela din syn, så mycket glädje man får av sina möten med patienter/ vårdtagare , även om det naturligtvis både ger och tar energi. Men så är livet. För övrigt blir man förbannad på att det värderas så mycket högre att man man kan svetsa ihop två plåtbitar än att vårda människor.
Kram och God Jul Önskar Lennart
Tror stavningen är barschtsch i alla fall i den underbara polska kokbok jag har fått till minne av en underbar polsk Tante som blev min låtsas-faster på gamla dagar. Damen i fråga var dubbelspråklig och talade både polska och tyska från början. Hon begrep efter ett tag svenska skapligt och skrattade nästan på sig av mitt sätt att grammatiskt misshandla tyskan, som var vårt gemensamma språk. Lycka till med polska julmaten! Den är magisk.
Du skriver fantastiskt! Det du förmedlar i människokärlek värmer gott i vinterkylan.
Jag hoppas att du och de dina får en god jul!
Gud signe Dig
Skulle jag säga om jag vore troende.
Men betydelsen är ändock allmängiltlig.
Jag önskar att vareviga kommun i Sverige skulle kunna klona din inställning! God Jul!
åh. tänk om kommungubbarna och biståndstanterna kunde läsa och förstå. och tänk vilket fantastiskt jobb, när du skriver såhär blir man stollt över att vara vårdbiträde.
God Jul!
Lennart: Tack!
Jo visst blir man ibland helt dödstrött av någon särskilt krävande brukare/patient. Men jag har märkt att det sällan handlar om dryghet, mer om tvångstankar eller andra fixa idéer. Och betänker man då alla sina egna lustiga sidor blir det lättare att ha fördragsamhet med andras konstigheter. Tycker jag iaf.
Och visst är det sjukt att de mansdominerade yrkena har så mycket högre lön. Det är vare sig tyngre eller mer intellektuellt krävande att montera volvobilar, men det verkar facken inte vilja erkänna.
Margareta Lundgren: I den (äktpolska) kokbok jag har läst heter det ungefär som jag skrev, men eventuellt något ombytt s eller z eller c. Stavningarna äro många, men receptet är nog ganska det samma. Och polsk mat är rätt fantastisk över lag tycker jag, vilket fascinerar och förtjuser min polska väninna som lärt mig att laga både pierogi och kopytka.
Sara: Tack! God jul på dig också.
Örjan: Ja, jag förstår ju vad du menar iaf. :)
Louise: Jag tror inte att det saknas bra inställning bland de anställda ute i kommunerna, däremot bland cheferna. Och det krävs en hel del kurage för att våga gå emot dem. Läser min chef det jag skrivit nu får jag nästan garanterat sparken eftersom jag gjort en massa saker som jag inte borde enligt reglerna. Men jag sätter mitt smala hopp till att hon varken kan internet eller google.
Helena: Vi ska vara stolta över att vara vårdbiträden! Det är uselt betalt, men vi gör skillnad. All skillnad i världen.
Det lilla är det stora. Du fångar der perfa.
God Jul
Finner heller inga ord. Skickar en jättekram i stället. Bär minnet av min mamma inom mig. Hon bodde långt bort från mig.
Plastfarfar: Tack!
Inger: Jag blir nästan lite rädd av att få ett sådant gensvar av att skriva något så för mig självklart: att man hjälper andra människor så mycket man kan. Och jag hoppas verkligen att din mamma hade det bra mot slutet, med hemtjänst och allt omkring.
Jag vill minnas att jag har sagt det förut, men… Du är fantastisk, Margit! :)
Kram och en riktigt God Jul!
Sedan kan man ju fråga sig hela systemet med biståndsbedömning eftersom varje behov lär se olika ut. Och visst är det viktigt att inte över-anstränga sig i att man gör gör och gör och gör och jävlar, jag har inte en minuts tid till övers. Men så finns det ju de där som helst bara sitter och inte gör nåt och inväntar… ja vad de nu inväntar. Jag jobbade på ett ställa där åtminstone två inväntade pensionen, fem år bort. Uh hum.
Jag jobbade en kortis inom hemtjänsten och glädjen över att “kan du räta ut kristallerna däruppe på kristallkronan så vore jag sååå tacksam!!”
Det fick man inte, stå på pall och trilla ner. Halvdöd undersköterska. Nej nej nej. Pensionärer däremot var själaglad över att de två tilltrasslade prismorna i kristallkronan nu var urtrasslade. Det tog en minut.
Å andra sidan jobbade jag på sjukhem. Där fanns det en person som var paranoid och trodde att vi pumpade in giftgas genom brevlådan. Bland annat. Och så ställdes det upp en veritabel mur av grejer innanför dörren varje kväll för att ingen skulle kunna ta sig in. Det var i ett försök att ta mig in som personen slog en pall i huvudet på mig. Jag till sjukhus och sydd med alldeles för många stygn men det ingick ju i jobbet, och i lönen. Att ducka om inte annat. Då riskerade jag hellre livet med att trassla ut prismor.
En annan gång på samma sjukhem. Tant föll, jag tog emot. Knäcken i nacken får jag leva med. “Det ingår inte i rutinerna att man ska ta emot på det sättet?”
Alltså, skulle jag ha låtit 100 kg tant trilla? Då hade jag fått höra både ett och annat om det.
Men jag slutade samma dag som jag fick den där pallen över örat i varje fall.
Åh Gitto, jag verkligen älskar er ! Nu har inte precis just du varit hemma hos min pappa men de damer som varit där är så snälla, så trevliga, så underbara. Tar hand om envis gammal gubbe med idéer och vilja när jag inte räcker till och kan vara där. Och vissa av Ekerös Biståndshandläggare är jättegulliga. Men bara vissa :-)
Så ett förundrat Gott Nytt år, en god fortsättning på resten av livet och ett innerligt tack från en dotter som utan hemtjänsten skulle oroat livet av sig och troligen fått göra andra saker än räkna och göra fakturor. Som jag gillar.