Kaffeost

Ett begär har alltid koll på nödutgångarna. Även om jag inte får/vill äta sött på ett tag har jag under min snart uttjatade LCHF-kur blivit mer fixerad vid kaffe. Och likt en före detta rökares hand trevar efter sysselsättning trevar min efter kakan då jag känner lukten av kaffe, tänker på kaffe eller rent av dricker kaffe. Den djupt rotade symbiosen mellan kaffe och sött håller på att ställa till det för mig ibland. Men jag är ståndaktig.

Och jag har hittat ett substitut, som till och med börjar bli mer än så: en redig skiva brie på smörat Finn-crisp. Till kaffet avleder det mina tankar på kakan så effektivt att jag nu börjar känna smaken av brie i munnen när jag blir kaffesugen. Men det skall inte vara vilken brie som helst. Det får inte vara någon dyr, osande variant utan den enklaste och mildaste tänkbara. Den får gärna vara kylskåpskall. Och även om den inte är söt så fyller den samma hål som sockret. Fråga mig inte hur det går till.

Den för ändamålet dedikerade, norrländska kaffeosten då? Skulle den kunna göra något för mig, om nu brie fungerar så bra? Min nyfikenhet på denna av mig orörda bastard till ost har pyrt ett tag. Och i kväll tog jag steget fullt ut och gjorde kaffeost på egen hand. Det var en ren nyck, ännu när jag åkte hem från jobbet hade jag inte en aning om att jag snart skulle ha en flaska löpe i fickan. Men en sådan hade jag med mig när jag kom hem (det är knappt så att jag själv vet hur det hände sig) och inom några minuter från det att jag klev innanför dörren hade jag värmt upp mjölk och grädde, dopat med löpe och satt att svalna. Mellan tvååringens pyjamaspåklädning och godnattstund hann jag värma upp allt en gång till, sila av vasslen (men jag sparade en del till pannkaksexperiment) och lägga ostmassan i press i ett durkslag. När tvååringen gått igenom sin rutin och sedermera somnat låg där i durkslaget en fast kaka kaffeost som jag grillade på i ugnen tills den fick färg. Och vid det laget kunde jag förstås inte hindra mig utan satte på en kopp kaffe, lade ner bitar av den knappt svalnade kaffeosten i en kopp, slog på kaffet och…

…smakade. Osten smälte inte av värmen som jag hade trott, men mjuknade till en ostkakelik konsistens och tog åt sig fint av kaffesmaken. Visst gnisslade det sådär som jag hört att det skulle göra, och visst bildades där små pölar av glänsande fett på kaffets yta. Visst kände jag plötsligt ett sug komma – men inte efter sötebröd utan efter en plats vid en eldstad där en kanna kokkaffe står och drar, efter vindsus i trädkronor och efter karg och fåordig men innehållstät kommunikation. Sockersugets försök att öppna en bakdörr fick mig att skymta skogen genom den öppna dörren. En längtan blev till en annan.

Hur jag gjorde min kaffeost kan du läsa här, gör gärna om det själv. Och ge mig för allt i världen din syn på kaffeost. Tycker du om den? Eller smakar den frigolit för dig? Låter det frånstötande att lägga grillad keso i ditt morgonkaffe? Ordet är fritt.