Känslor: Hur de ser ut.

Det har hänt en massa konstiga saker den senaste tiden. Matförgiftning, ryggskott, en försvunnen deprimerad lillebror som återfunnits men tack och lov också en del positiva saker. Det har varit känslor i svang den senaste tiden. Och nyss skrev jag en kommentar på Peter Jägerbros fantastiskt vackra blogg om just känslor. Kommentaren blev så lång och så pass bra att jag bestämde mig för att utveckla det till ett blogginlägg.

Även vi som inte lider av synestesi – detta märkliga tillstånd som är en slags associationernas julafton komplett med kulörta lyktor och sinnrika hopsnickringar av sinnena – har ju en tendens att koppa samman saker som inte riktigt hör samman. Hazelnut beskrev i en bloggkommentar hur hennes känslor alla hade specifika former, något jag tyckte var väldigt märkligt ända tills jag skärskådande mig själv på jakt efter de undflyende känslorna.

I mitt fall präglas halvsmälta minnesbilder – och då bilder i ordets verkliga bemärkelse, ofta med ackompanjemang av ljud – på känslor som är mycket specifikare än de vedertagna kategorierna. För vi kan väl alla enas om att det inte finns en sorg, en glädje, en längtan – varje abstrakt känslobegrepp är ett trubbigt samlingsnamn för den myriad av myllrande arméer som drar igenom vår kropps nervbanor.

Ofrivillig ensamhet till exempel är för en bild av mig själv sittandes på alkovsängen i min dåvarande andrahandslägenhet i Slottstaden,  Malmö och knäppet från en dörr som stängs. Jag ser den gråa, torftiga lägenheten – möblerad i en annan smak än min och så oändligt deprimerande – framför mig och ryser. Varje morgon när Magnus går till jobbet får jag denna minnesbild, lika skarp som ett blixtnedslag slår den ned på näthinnan och i solar plexus. För att sedan blekna bort och bara lämna vag olust efter sig, som doften av krut efter att geväret på väggen väl avfyrats.

En viss sorts ilska följd av skam är ett hål i en kökslucka hemma på Öland och kraset från masonit. Min far retade alltid upp mitt tonåriga jag till bristningsgränsen i vad jag nu förstår var ett fumligt kontaktsökande, men då såg som ren provokation. Jag sparkade ett hål med all min kraft som ett slags fysiskt utropstecken och kände mig lättad av endorfinerna som strömmade till samtidigt med smärtan från foten, nöjd med att ha gjort ett avtryck och skamsen över att jag förstört något materiellt och framför allt: riktig, kallsvettig skam över att ha tappat kontrollen. Den ilskan har svalnat inom mig sedan dess. Och när den väl kommer räcker bildbevisen som flashar igenom hjärnan för att övertyga mig om att det inte blir bättre av att slå sönder saker och ting. Men jag kan ibland överväldigas av idén att kasta tallrikar. Då mottänker jag IKEA i rusningstid och nöjer mig med att bita i knogen.

Förväntan (den sorten man känner inför en utekväll när man är ung, singel och väldigt nöjd med bäggedera) är mitt ansikte i spegeln (så som det såg ut när jag var 20) med den där dumma fiskmunnen man får när man ska dra på mascaran och tunga basgångar som läcker från grannlägenheterna som blandar sig med den här låten.

Känslan av att ha kommit in på tvären i ett sammanhang är en bild av högstadiet – klassrummet närmast dörren till baksidan där vi smet ut för att röka – när jag försenad smiter in på religionslektionen och svarat “Skäl till vad?” på läraren Hellborgs fråga om vi människor har själ.

Sorg över sådant man gjort eller inte gjort (sådan som kommer om natten, när alla andra sover) är Ekhagen i Jönköping, svart och nedsläckt förutom en och annan ljuspunkt i form av gatlyktor och en ensam, flimrande tv i grannhöghuset. Ljudet är avlägset diskantmullrande från motorvägen när någon stackars försäljare jäktar vidare mot nästa stad nattetid i en iskall Subaru med P4 Karlavagnen och en pappmugg statoilkaffe som ett substitut för närhet.

Villrådig förtvivlan är en iskall nattlig balkong i Umeå med cigarettlukt , en jamande katt nedanför och det där vackra men otroligt skrämmande norrskenet jag aldrig vande mig vid. Och vetskapen om att han som låg och sov där i sängen där jag ville sova, han var inte den jag skulle sova bredvid.

Ren, vildögd panik är jag hoprasad på trägolvet som inpregnerats av flera gererationers katthår och smuts vid den ystert sprakande vedspisen, hulkandes mot min vilja när det ett dygn efter beskedet sjönk in i medvetandet att min far fått en stroke och kanske skulle dö.

Vanvettig förälskelse är en park i Kalmar. I full blom men ändå så grå på grund av molnen. En doft av grillade majskolvar, vitlök, tempererad grönmögelost och surt, billigt rosé. Smattret av ösregn mot den övergivna scenen och den sträva rösten av Kapten Andersson, det lokala fyllo som våldgästade Magnus och mig vid en av våra första picknickar. Kapten Andersson tog mig på brösten när jag lotsade honom till taxin, men jag kom mig inte för att bli förolämpad (inte Magnus heller) på grund av den villrådiga sorg han utstrålade. Hade han haft ord som bar honom hade han nog hellre bett om en kram eller en kattunge att klappa.

Djupaste förtvivlan, eller snarare känslan av att ha landat i känslan av djupaste förtvivlan och inse att man ändå bottnar, trots allt. Det är dubbelmadrassen jag fick låna av syrran, ett nedsläckt studentrum i Kalmar med en lätt whiskydoftande varm Magnus som håller om mig och inte släpper,  trots att jag har varit en idiot, en full idiot som sagt dumma och förvridna saker och ligger och hulkar i självömkan, panik, rädsla och oförlösta trauman.

En viss sorts solrelaterad glädje är en glittrande, sprattlande abborre av ätstorlek på kroken vid bryggan en tidig sommardag, kluckandet från vattnet som böljar så att man efter ett tag måste blunda och skaka av sig illusionen av att det är bryggan som rör sig, ett lätt sting i huden eftersom man inte äger någon solkräm och faktiskt klätt sig för att maximera brännan. Doften av solvarma maskar och öl i het plåtburk trots att man försökt ställa dem båda i skuggan.

En annan sorts glädje – den luftrelaterade! – (när luften är morgonsval och hög och ren med löfte om en varm dag) är tramvajen i maj i Prag, disiga kullar, lukten av mat (varje stad har sitt eget matdoftmönster) och ett tjeckiskt bakgrundssorl. Den pirrande vetskapen av att man inte vet var man kommer vara ens om fem minuter och tryggheten i att det är okej, jag har honom vid min sida, vi hittar tillbaka om vi anstränger oss och allt löser sig ju faktiskt alltid.

En tredje sorts glädje är den när man vaknar och inser att det inte går att stoppa sig själv med mindre än ett slag i huvudet: denna maniska, lätt skrämmande glädje där det känns som om kroppen tar täten och medvetandet guppar ett ballongsnöre bakom. Den sortens glädje då det helt enkelt handlar om att matta ut kroppen tillräckligt så att den sätter sig ned för den vila man någonstans vet att man behöver. Den känslan är för mig evigt sammanlänkad med en bild av ett kaosartat kök med bunkar och redskap och kaksmet överallt, alla plattorna på och kokande med mystiskt innehåll och Magnus – det är alltid Magnus i allting jag skriver – som kommer in, pussar mig på munnen och tålmodigt lyssnar på mitt forcerade, liksom staccato-aktiga tal utan att lyfta ett ögonbryn. Och han lindar in mig i sina armar så jag äntligen, äntligen hinner ta ett djupt andetag och känna att det här här jag hör hemma och här jag vill vara.

Allt detta är scener som är helt inpräntade i mig. Det verkar som om jag kan inte känna en känsla utan att den liksom präglas på stunden. Hur ser era känslor ut?