I fredags hände det igen. Att någon som har ett kanonjobb tittade på mig och sade att hon skulle vilja byta jobb med mig. Förtrytsamt försäkrade jag henne att hon nog varken skulle vilja ha min lön, mina arbetstider, mina arbetsvillkor, min patetiska ekonomi … ( Ett mantra jag faktiskt får ta och vänja mig av med nu när hela nästa år är tryggat med tre stora uppdrag.)
Men. På eftermiddagen fick jag en rar Facebook-hälsning av min väninna Judy, och jag insåg att jag faktiskt har världens bästa jobb. Inte på grund av det jag gör utan på grund av människorna jag möter (det gäller er, alla underbara bloggläsare också). För visst råder det en alldeles speciell kärlek mellan oss i den hemliga internationella sammansvärjningen av matnördar? Den genomsyrar ibland hela ställen som Monmouth Coffee, Bondens marknad och Chez panisse. Och det är den där känslan av samförstånd, igenkännadets glädje och den varma varaktiga vänskap som uppstår som gör mitt jobb så avundsvärt.
Judy Witts lärde jag känna genom föreningen IACP som jag tyvärr inte haft råd att vara med i senaste åren. I början av vår bekantskap underskattade jag Judy gravt. Visst var det kul att tramsa och dricka hittepå-Martinis till fyra på morgonen. (Jag minns särskilt Senior Moment som bestod av Grey Goose-vodka och ett katrinplommon. Jag har också vaga och inte helt behagliga hågkomster av The Wilted Moss Mooose med oroväckande giftgrönt innehåll.)
Men var Judy verkligen en av oss utvalda, en äkta matnörd? Jag tyckte hon verkade … så enkel. Hon serverade en skiva ost med en näve mandel. Ett glas sött vin med en mandelkaka. Hon skar slarvigt ner snudd på övermogna persikor i prosecco. Vill någon betala för det där, frågade jag mig själv i stilla sinne. Överlägset. Ni får ha i åtanke att jag vid den tiden var rätt styv i korken och vurmade för Trotter-torn, emulsioner och agarnudlar.
Nu vet jag bättre, nu vet jag att enkelhet är det svåra. Några av mina bästa receptidéer har jag stulit av Judy. De där recepten man lagar gång på gång på gång. Enkla, men särskilda. Bland annat det enda användbara receptet på fläskfilé. Tjata lite så kommer det. Och det var Judy som lärde mig älska fett fläsk med fänkålspollen,
Första gången jag på allvar förstod Judys geni var när jag gick på en guidad mattur i Florens med henne. Judy har snokat upp upp den bästa salamin, de charmigaste barägarna och de mest passionerade slaktarna. Och serverar upplevelser på ett bräde med en avväpnande självklarhet som gör att du nästan missar hur genialiskt det är.
Så kila iväg och läs hennes blogg. Ni om några borde förstå Judy Witts unika talang . Och skriv en kommentar med en hälsning från Sverige. För jag vet hur mycket hon uppskattar kommentarer av medmatnördar.
Kommentarer
14 svar till ”Kärlek på jobbet”
Du pratar ofta om hur taskigt du tjänar. Hur illa ställt är det egentligen? Jag menar inte att snoka (så mycket :) ), men min erfarenhet är att vad som är klassat som “dålig lön”, skiljer sig väldigt mycket åt.
“jag insåg att jag faktiskt har världens bästa jobb. Inte på grund av det jag gör utan på grund av människorna jag möter”
Exakt så, det är alla underbara människorna “on the road” som gör att man står ut med allt det andra!
Jag talade om det för alla dem jag mötte under min senaste reportageresa, i Kalifornien: en förvånad fastighetsmäklare, en homosexuell präst, en risodlare, en servitris…som alla delade med sig av sitt liv och med sin tid – och inte alls fattade vilken skön kontrast de var, mot alla bångstyriga redaktörer jag hade dealat med annars…
Maria,
Jag har ingen aning om vad som är svaret på din fråga. Men gemensamt för de flesta av oss frilansskribenter (och givetvis väldigt många som arbetar på ett liknande sätt) är att vi har en blygsam inkomst, obefintliga pensionsförmåner, väldigt svårt att få banklån etc etc etc. Man betalar, på grund av alla avdrag man får göra för resor, hyror och andra kostnader, inte så mycket i skatt, vilket gör att man också får låg sjukpenning/föräldrapenning etc etc etc.
Min egen inkomst håller sig för det mesta på en femsiffrig nivå, vilket ju inte är så mycket att hänga i julgranen – så det vill till att man träffar ganska många fantastiska människor för att kompensera! Som tur är gör man det.
Och en sak till… Visst är “dålig lön” relativt, men det är väl lätt hänt att man jämför sig med landsmän, vänner och bekanta med någorlunda motsvarande utbildning och yrkeserfarenhet.
Nästa år ser det faktiskt alldeles splendid ut. Och det här året har varit bra. Jag ligger i hårdträning för att sluta gnälla nu. :-) jag är faktikt jätteglad. Men det är svårt att lära gamla hundar kvittra.
Förr om åren har det i regel varit kanske uppåt tjugotusen (räknat som en vanlig lön att skatta på) i månaden med nästan ingen semester. De år jag varit sjuk någon eller några månader har det legat runt 15.000. Och sen ska man betala en tusenlapp i månaden på studielånen på sina skattade pengar. Med fem års eftergymnasial utbildning vid 40 års ålder är det rätt kasst för bortåt 60 timmar i veckan om man är väldigt bra på det man gör. Arvodena är lägre än när jag började skriva för 13-14 år sedan.
Jag är väl medveten om att det finns flera som tjänar mycket mindre än jag. Jag har själv levt på studielån och försörjt mig på halvtidsjobb när jag började skriva.
Jag har i viss mån valt det här livet. Men det som gör mig GALEN är att folk TROR att man tjänar bra och är AVUNDSJUKA. Och att tryggheten vid sjukdom är obefintlig. Well, det är bara att sätta igång att frilansa ni också, muttrar jag. Det är ingen som gett mig mitt jobb i ett påskägg.
Och sen blir jag så ledsen att folk tycker att jag tillhör något slags elit som inte vet hur vanliga människor lever. Och redaktörer som tycker att jag är jobbig och girig för att jag vill ha betalt enligt rekommendationerna när de själva har avtalsenlig lön.
Och så är det tråkigt att förklara för kockar som förebrående undrar varför man inte kommer och äter på deras krog. Och läsare som inte kan förstå varför jag inte jobbar för Gourmet längre.
Och för att tala om något roligare: Det som är så fantastiskt med många av de matmänniskor jag möter är generositeten. Ivern att dela med sig. Att bidra till den totala världsglädjen. Tyvärr har jag saknat den i Sverige tidigare men den dyker upp allt oftare. Inte minst i bloggvärlden där bloggare och läsare delar med sig av knep, kunskap och recept. Ingen sitter och tjyvhåller på sina pärlor.
Johan Norberg, som är en annan av mina favoritbloggare, skriver om lycka och om hur viktigt det är att “bidra till den totala världsglädjen” (låter inte det lite Goebbelskt…)
http://www.johannorberg.net/?page=displayblog&month=12&year=2008#2993
För övrigt undrar jag hur det enda användbara receptet på fläskfilé ser ut.
Men vad ÄR “fänkålspollen” egentligen? Åtminstone namnet är ju en ny uppfinning. Eftersom jag är lantis har jag svårt att få tag på det mesta. Syrran skickar brev med gurkmeja i :)
Lisa:
skulle du välja ett annat yrke då? Trots vad du tjänar, eller snarare inte tjänar.
Det var uppe på någon annan sajt också, med inkomst. Sedan jag hamnade helt utanför arbetsmarknaden, med en känsla av att jag inte kommer att kunna komma tillbaka, får jag ut niotusen i månaden. Många kan tycka att för att inte jobba så ska jag inte gnälla. Men jag betalar skatt på pensionen också.
Jag ansluter mig härmed till Patriks vädjan om fläskfiléreceptet!
Appropå din beundran inför Judy, måste jag berätta att jag såg dig häromdagen på tunnelbanan och började väsa “kolla, Lisa Förare Winbladh!!” till mitt lätt förvirrade sällskap. Så, om inte en groupie så åtminstone en stirrande beundrare i Stockholm! :-)
Jessika: jag rekommenderar inte någon att bli frilansande matskribent. Och ja, om det inte löst sig så bra nästa år hade jag valt ett annat yrke. Jag har redan sökt andra jobb.
Susanna: Det var sött. ;-)
Jag har också slutat rekommendera folk att bli frilansskribenter, om de inte känner att de “måste” (ett så kallat kall).
När jag började frilansa var jag mer missionerande och tyckte att att alla skulle frilansa.
Nu brukar jag cyniskt säga att “if you got what it takes…” och lägga till att det är lugnt om man gift sig rikt. Kan också funka om man har låga utgifter och/eller har minimalt trygghetsbehov.