En välkänd kock beger sig till bekymmertyngda restaurangverksamheter för att frälsa tacksamma krögare. Känns konceptet igen? (Trean missade det där med välkänd nu senast). Gordon Ramsey, Melker Andersson, Alexander Nilsson/Karlsson/Jonsson(?) och Jordi Garrido Serra, Valencia-regionens egna trevligt rundlagde lilla sociala underverk till risgud.
Denna gång på uppdrag ute i de spanska pensionärernas Gandiá, på vintern alltså, på sommaren är det de i regionala kretsar avskydda unga madridborna som intar staden. Sommar som vinter, uppblåsta madridbrats eller gamla tanter från Santiago, stadens stolthet har under många år varit Emilio, restaurangen dit Real Madrid går och äter när de är i stan, med ägaren som får julkort av de stora elefanterna i spansk gastronomi.
Men något har gått snett de senaste åren, fruktansvärt snett. Matsalen gapar tom alltför många dagar i veckan och ägaren blir allt djupare oroad för varje gång en ny laddning tallrikar ställs upp i luckan. I bakgrunden ligger en familjekonflikt och gror, sönerna som jobbar ute i matsalen är minst lika starka viljor som fadern.
Okej, där to likheterna slut, vi renoverade varken restaurangen eller tog plats inne i köket. En tre timmar lång, hetsig diskussion som jag efter fem minuter helt gav upp att förstå just någonting av, fick det bli istället. Jag somnade till lite.
Hur var då maten? Bra var det ju inte, det är mycket jag kan förlåta när jag äter på restaurang (i alla fall när det är gratis), men inte under några som helst omständigheter är det ens i närheten av att vara okej att behandla foie gras som pojkarna och flickorna i köket på Emilio. Hantering av anklever borde kräva licens.
Detta var ingen glad frigående anka, om den var fransk eller spansk vågar jag inte svara på men skulle gissa på det förstnämnda. Jag är barnsligt förtjust i halstrad anklever, speciellt de brutalt karaktärsfulla frigående spanska som har en leversmak som exploderar i munnen. Därför gråter jag blod när jag blir serverad en så sönderhalstrad sak som påminner mer om gummi än om foie gras. Jag äter fransk tvångsmatad anklever utan samvetskval, även om framtagningsmetoden är tveksam, men det gör ont i mig när en stackars anka ska ha fått utstå ett förskräckligt liv bara för att jag ska sitta och bolla med en gummiklump.
Kommentarer
4 svar till ”Kitchen nightmare”
Jag hänger inte med här riktigt. Vilka var ni som åkte, vem betalade? Var ni där på konsultuppdrag?
Kinna, det är ett dubbelt lidande, för mig som tvingas äta och för ankan som plågades livet igenom utan att få serveras som något underbart efter sin död.
Lisa, det var jag, min köksmästare ett ett par till. Jag lever storadelar av mitt liv här nere ovetande om vad som händer omkring mig men det var bågot slags informellt konsultuppdrag för ägarens räkning, så det var ägaren som tog notan.
Spännande liv, bara fara runt utan att veta varför. Så skulle jag vilja ha det. Men jag är ganska emot tvångsmatade djur, men det är tydligen så människan vill ha det. Dålig karma.
// Ordförande i Gåsablod och Ankfett
Jag är egentligen också emot tvångsmatning. Inte minst därför att det står utan tvivel att ett lyckligt djur ger ett gott kött och tvärtom. Men säg den regel som saknar undantag. Fransk tvångsmatad foie är underbart fet och len, även om jag föredrar den glada spanska ankan.