Nu håller säsongen för mysiga utesittarkvällar på att avklinga. Sommarens sorl från gamla vänner har blandats med intensiva diskussioner med nya bekantskaper under till synes ändlösa nattljusa seanser. Förväntan på vad middagar och återbjudningar kommer att leda till inför den mörka säsong som stundar gör att det pirrar i magen.
Och svirrar i köket dagen efter.
Små cirrusmoln av prickar som leder till deprimerande glaskross när du försöker smälla dem. Du är nästa i raden som har drabbats av slattflugan. Eller närmare bestämt och latinskt benämnt Drosophila funebris som namngavs av Linnés danske student Fabricius år 1787. Den genetikintresserade hajar förstås till, Drosophila eller bananflugan är en av de främsta kunskapskällorna till vår existens här på jorden. Som den första högre organism med DNAt samlat i riktiga kromosomer och inte bara allmänt sladdrande i cellvätskan, har den studerats ingående och intensivt och levererat kunskaper om allt från åldrande till dygnsrytm.
Men stopp nu, ropar ni. Du talar ju om en annan art, den svartmagade Drosophila melanogaster. Ja, ett simpelt trick, det erkänns villigt. Men slattflugans fördes först till släktet Musca, den vanliga husflugans. Och alla med bara basala kunskaper i fluganatomi och borstens placering inser ju det omöjliga i denna klassificering. Drosophila funebris blev en nominatorart, grunden för ett nytt släkte.
Artnamnet funebris betyder för övrigt “begravning”. Som i Chopins begravningsmarsch, alltså. Men det finns ingen anledning att sänka feststämningen. Till mina tips passar vilken bossa eller muzak som helst.
Men till saken. Hur blir man då kvitt sina fascinerande bekantskaper? En gammal kursare till mig, som jobbat på sin pappas labb i Houston, berättade att de som nöje brukade skjutsa flytande kväve över golvet mot kackerlackor. De imploderade, pulvriserades och försvann.
För att bli av med slattflugan räcker det egentligen med att gå över till boxvin. Finsmakare kan skölja slattarna ur sina flaskor innan de ställer undan dem. Men ibland verkar det som inte ens det räcker. Varje gång man tänder lyset saluteras man av nya moln av ostyriga små flygare.
Då brukar jag göra doftfällor. Gör så här: blanda ut uppvärmda slattar av vin och annan alkohol med en dutt honung i olika små öppna kärl, så att vätskan blir bortåt en centimeter djup. Rör om så att honungen löser sig. Sänk ytspänningen genom att droppa handdiskmedel i varje kärl. Ställ ut dem på olika platser i köket, vid diskhon och hyllor däromkring. Inom kort kommer kärlen att fyllas av slattflugor som drattat i när ytspänningen svek. De glimmar vackert gult när man skvalpar runt kärlet.
Metoden brukar fungera utmärkt och ger dessutom möjlighet till stor kreativitet. Bärnstensfärgad chardonnay med underbelysning av ett värmeljus? Eller en tunn blåröd claret i kärl av benporslin? A great conversation piece.
Diskutera fruktflugor, slattflugor och andra skadedjur i skafferiet i vår diskussion. Missa inte den rafflande fortsättningen som kommer inom kort: En Tribolium castaneum stal mitt chokladhjärta.