Jag är en periodare när det gäller läsning. Visserligen har jag alltid minst tre böcker liggande med brutna ryggar och hundöron och jag läser varje kväll för att överhuvudtaget kunna somna. Men det där hetsläsandet som innebär att det är fysiskt omöjligt att lägga ned boken och sova trots att man ska iväg och arbeta inom några timmar, det går i vågor. Efter en intensiv läsperiod orkar jag knappt läsa tidningen och alla böcker betraktas med en mätt avsmak. Fast efter en vecka brukar det börja om på nytt.
Märkligt nog har min läslust mindre att göra med bokens kvalitet och mer att göra med mitt eget kynne. Jag kan envist läsa ut en urusel klyschdeckare bara för att inte lämna några lösa litterära trådar efter mig medan en riktigt god bok kan ligga övergiven i veckor innan jag kommer för mig att slutföra den. Men sedan får jag ett ryck och läser fyra böcker på två dagar, negligerar sömn och går sedan runt i en dimma och liksom bearbetar allt. Jag misstänker att min hjärna fungerar likt våmmen på en ko: allt lagras där, knådas och behandlas kemiskt. Sedan går jag runt i flera dagar och bara idisslar. Eftersom mitt hemtjänstarbete oftast mig helt ifred med mina egna tankar har jag alla förutsättningar att riktigt dissekera böckerna.
Nu är jag i alla fall nyss uppstigen ur en ovanligt givande hetsläsningsperiod, så bered er på ett par boktips framöver. Här kommer det första!
Den mest störande, men samtidigt den överlägset intressantaste läsupplevelsen under veckan har varit Naja Marie Aidts kritikerhyllade novellsamlingen Babian. Jag närmade mig boken med de lika delar spänd förväntan och skeptisk misstänksamhet som hajpade böcker alltid framkallar hos mig. Tänk om jag inte gillar den? Eller ännu värre, tänk om jag inte fattar den? Jag gillade den skarpt och fattade inte riktigt allt, men det var snarare ett plus. Den här novellsamlingen formligen skriker efter en långsam omläsning, och den är något jag ser fram emot.
De 15 täta novellerna är alla obehagliga upplevelser. Riktigt obehagliga på det där vardagliga sättet som är det allra värsta. Vampyrer och sjömonster i all ära, men som den paniskt blyga misantrop jag är skrämmer mig människor och vardagliga situationer som går snett långt mer än specialeffekter i 3D.
Ta bara novellen Godis. Mannen vars fru blir tagen för snatteri av en övernitisk och smått fascistisk butikskontrollant stångar sig bokstavligt talat blodig mot den vardagliga feghet de flesta av oss gör oss skyldiga till när vi skamset tittar bort i stället för att hjälpa. I slutändan projicerar han hela sin frustration och avsmak på den stukade frun. I novellen Stärnhimmeln skildras det förälskade paret som inte kan få nog av varandra på ett rent maniskt, snudd på genialt sätt. Berättelsen bygger upp den totalt uppslukande passionen som en överdådig bröllopstårta. Bara för att strax ropa “lurad!” och göra en u-sväng rätt ned i svekets helvete. Kvar står läsaren och mår långt sämre än den svikna.
Och det är så hon arbetar, Aidt. Hon drar in läsaren i en vardagsupplevelse som vi befunnit oss i tusen gånger utan att vidare reflektera över dess inneboende spänning. I kassakön, i förälskelsen, på bröllopsresan, under semestercykelturen och i den unga mamman som sitter där på gågatans bänk lurar förnedringen, vansinnet och sveket. Det är stundtals rent plågsamt att läsa. Men precis som med en kliande sårskorpa så är man snart där och pillar igen.
Jag skulle gladeligen skriva en roman om Aidts noveller men nöjer mig med att konstatera att det är årets läsupplevelse. Keplers, släng er i väggen. Det här är litteratur som verkligen skrämmer.
Kommentarer
9 svar till ”Lästips: när vardagen spårar ur”
Tack för tipset Gitto! Den boken ska jag ge mig själv i julklapp och läsa på julledigheten i stugan i Sälen. Keplers Hypnotisören lyssnar jag på just nu, och såååå himla impad är jag inte. Tänk vad det betyder mycket vem som läser in boken! Jag har helt HELT snöat in på Katarina Ewerlöf. Jag kan lyssna på vad som helst, t o m Läckberg och Ljungstedt och Marklund, bara det är hon som läser. Lyssnade tidigare i höstas på hennes inläsning av “Väninnan” av Eva Franchell. Fantastisk! Och kombinationen Ewerlöf/Åsa Larssons böcker är inget annat än magiskt.
Åsa Larsson skriver en del om mat i sina böcker, norrländsk mat. Rökt gädda, rökt sik med mandelpotatis. Fiskpudding, palt. Kul och otrendigt!
Åh, köp den!
Är inte heller imponerad av Kepler. Jag somnade faktiskt ifrån upplösningen som inte var så värst rafflande faktiskt.
Ljudböcker har jag aldrig testat, av någon helt irrationell anledning kan jag inte känna annat än att det är “fusk”.
Men jag fattar vad du menar med “fusk”! Prova lite nån gång iallafall. Jag kan inte bara liksom sitta rakt upp och ner och lyssna, det går inte alls, jag somnar. Men när jag lagar den där vanliga tråk-vardagsmaten, städar, promenerar, kör bil, polerar båtar, bakar och sånt, då lyssnar jag.
När jag vaknar mitt i natten och inte kan somna om så lyssnar jag också, och det funkar som en godnattsaga på mig, jag somnar efter bara några minuter. Om jag däremot tänder lampan och börjar läsa somnar jag ALDRIG om, vilket är förödande om jag vaknar kl 03.00 typ.
Fast visst är det trycka ordet “bättre”. Särskilt om det är måltidsskildringar. Jag går gärna tillbaka och läser om och om igen om det är något särskilt aptitretande. Har du någon favoritbok med mat i (inte kokbok)? Jag har det, det måste jag ju ha, men jag kommer inte på någon just nu…får fundera lite.
Jo, jag ska nog testa ljudböcker så småningom. Problemet är att jag tillhör den udda skara som inte har mp3-spelare eller ens en gammal bärbar cd-spelare. Lite efter.
Åh, matskildringar i böcker! Direkt kommer jag att tänka på öppningskapitlet “Smörgåsbordet på Hotell Horn” i Bock i örtagård av Piraten. Blir man inte hungrig att att läsa det är det något fel på en.
Jag kommer inte på någon annan direkt nu, vilket är märkligt med tanke på hur mycket jag älskar utförliga skildringar av mat i litteraturen. Om författaren bara nämner att personerna äter, utan att beskriva vad, jag då blir jag rent putt!
I novellen Stjärnhimmel som jag nämner i inlägget är det också en underbar matskildring alldeles i början. Mat och förälskelse typ.
Eftersom jag är allätare (fniss) i litteratur, läser jag även s k chic-lits ibland för att liksom rensa skallen och inte behöva tänka. I Denise Rudbergs böcker figurerar snygga, slanka, framgångsrika människor i dyra märkeskläder som faktiskt lagar mat och äter som folk. Författaren beskriven maten och måltiderna utförligt och med kärlek, man fattar att hon själv är road av mat och matlagning.
Och Piraten – absolut, den smörgåsbordsskildringen minns jag mycket väl. Men det måste ju finnas fler – Åsa Larsson har jag nämnt, men gud… det står still. Jag får be att återkomma i ämnet.
Det där med matskildringar i böcker skulle jag också vilja få några exempel på, men om man är en chokladälskare så är Chocolat en fantastisk bok, otroligt bra beskrivet. Filmen är bara en light-version, kan jag tala om.
I Kvinnorummet av Marilyn French finns en lång skildring av vilken mat huvudpersonen tyckte om som barn och även en utförlig beskrivning hur huvudpersonens mamma städar och sköter hemmet, åh jag är helt torsk på sånt i böcker!
I Ulf Lundells böcker förekommer mat rätt mycket. Från Djurgårdspicknickar med en massa vin i Jack till de mer svulstiga beskrivningarna om middagar på Grands veranda o dyl i de senare böckerna. Hans julbordsskildring i Sömnen eller om det är i Vinter i paradiset är numera en klassiker.
Men det måste finnas mer, myyyycket mer…I Maeve Binchys böcker har maten en rätt stor del, och även i Rosamunds Pilchers Snäcksamlarna och September (för övrigt de enda böcker jag läst av Pilcher).
Stephen King kan också skriva om mat på ett behagligt och okomplicerat sätt. Och även på ett komplicerat sätt i boken “Thinner” och i en del noveller, t ex finns det en novell som handlar om en man som börjar äta upp sin egen hand för att inte svälta ihjäl.
Äsch fanken, jag kommer inte på något mer just nu, men jag återkommer väl igen lite senare :-)
Hazelnut: Jag har en vag känsla av att indisk litteratur i allmänhet har mycket mat i sig, men jag kommer inte på något bra exempel. En scen i Vishnus död kretsar kring två familjers bråk kring det gemensamma köket och framför allt då stöld av ghee. Det kanske kvalar in?
Eva-Stina: otur för mig att jag inte alls gillar choklad. Filmen tyckte jag var rätt dålig, har svårt för Johnny Depps ständiga roll som piratbohem eller vad han nu ska föreställa.
Något som jag tänker på när man säger mat och litteratur (och jag gillar båda) är Fem-böckerna jag läste när inget annat stod till buds när jag var barn. Vilken matporr! Ungarna gör ju inget annat än äventyrar och äter, tyckte jag redan då. Tyvärr var det väl inte direkt kvalitetsmatbeskrivningar.
Jag håller med om Indisk litteratur, har bestämda minnen av att jag var konstant sugen på mat när jag läste “a suitable boy” av Vikram Seth på min resa i Indien, tyvärr är denna mastodontbok av ett sådant format att normala människor med normala liv aldrig skulle orka läsa den, bara snabbläsande ensamresenärer med massor av fritid =)