Lite dittan och dattan från Öland

Igår tillbringade Magnus och jag dagen utanför Köpingsvik hos svärföräldrarna. Skönt att äntligen få säga just svärfar och svärmor. Vad jag kallade dem tidigare vet jag knappt. Vi har också uppfunnit ett nytt och vansinnigt roligt spel som Magnus storebror Johan träffsäkert döpte till raggargolf. Tag en fotboll i plast, en stor sopkvast och några öl. Slå den förstnämnda så långt som möjligt med den andra medan ni hinkar den tredje. Succén uteblir inte, jag lovar. Fast jag var klart sämst och rev ett par rejäla hål i gräsmattan.

Idag har varit rätt händelselös. Vi åkte till Byxelkroks marknad bara därför att. Det hör till. När jag var liten minns jag att pengarna aldrig räckte till allt jag ville ha, nu för tiden får jag nästan tvinga mig själv att köpa någonting. Att låta bli är inget alternativ – då har den långa resan i en skållhet bil varit förgäves. Magnus köpte stekt strömming på knäcke och en kokkorv. Min mor beställde tolv flottyrmunkar från munkgubben – det är Tradition med stort T och ingenting man tummar på. Jag köpte en burk svampmjöl på öländsk stolt fjällskivling (idealisk cykelsemesterkrydda, den väger ingenting!) och en härlig picknickkorg som invigs redan i morgon. Vi (Magnus, jag, lillsyrran Claudia med pojkvännen Jens och minsta systern Siri) ska nämligen till Blå Jungfrun i morgon!

Normala människor tycker kanske inte att en resa till blå Jungfrun är det största som hänt sedan Karl X Gustav marscherade över Stora Bälts isar. Men så här ligger det till…

När jag gick i första klass var en teambuildande resa till Blå Jungfrun obligatorisk för alla utom mig. Min far var, i all välmening, våldsamt överbeskyddande. Det var mycket som var förbjudet för mig och “alla andra får ju” var ett lika vanligt som fruktlöst omkväde bland barnen Richert på den tiden. Och att alla andra fick åka till Blå Jungfrun en vindstilla augustidag betydde inte att jag fick det. Paradoxalt nog åkte vi i stället till Ölands djurpark och den gamla gistna berg-och-dalbanan (som stod på Grönan när min mor var liten stockholmskicka).

Till dags dato har varken jag eller mina syskon någonsin satt sina fötter på Blå Jungfrun. Med åren har den blå (egentligen röd granit har jag just lärt mig!) ön antagit närmast mytiska proportioner. Nu är det äntligen dags, och jag inser att jag bara kan bli besviken. Eller? Vi bullar i alla fall upp med picknickmat: ölkorv, farbror Bengts gravlax, kalamataoliver, kalmarkorv, majskolvar, skitdyr brieost och lite annat smått och gott.