”Det finns saker man måste göra även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort!” Ordens är Astrid Lindgrens. Jag undrar vad hon skulle säga idag. Om ett Sverige som vägrar göra sitt yttersta när människor i yttersta nöd står vid vår gräns. I vårt fall är det inte ens farligt, bara lite jobbigt. Det är jobbigt, det måste man få säga. Grejen är att man gör saker ändå. För att det är det rätta.
Folk tycker på allvar att de är skarpa och originella när de använder metaforer som går ut på att huset är fullt. Att man kanske tar emot en familj som är hemlös, men sätter ner foten när den andra knackar på dörren. Det finns en gräns, säger de och kräver att inte kallas rövhattar utan realister. De flyktingar som just nu kommit till Sverige utgör ett par få procent av befolkningen. Jämför det inte med en fördubbling eller en tredubbling. Allt de nyanlända behöver är en garderob eller två i vårt folkhem. En extra middag i veckan. Min man säger det bäst: ”Det finns inget anständigt sätt att säga till människor att de inte får komma hit.” Jo, det finns en gräns. Men när en robotdammsugare blir årets julklapp är det väldigt långt kvar till den gränsen. Du kan sätta ner foten nu ändå, men kom inte med krav på att kallas anständig. Sverige har inte kollapsat, Syrien har kollapsat.
Jag älskar sagor och berättelser, jag försörjer mig på dem. Mina handlar om paprikor, kockar och kanske — när det är riktigt rafflande — om fritering. Andra berättelser är viktigare. Den bok som kom att betyda mest för mig under tonåren var Anne Franks dagbok. Inte bara för att det är storartd litteratur utan för att jag lämnades med så många frågor. Skulle jag varit beredd, om det varit jag som levt gömd, att ta in ytterligare en skyddsbehövande? Familjerna som levde på svältens gräns i gårdshuset gjorde det. En ganska besvärlig tandläkare. Trots att allt blev svårare. Som alla tonåringar gled jag in i de olika identiteterna i bokens rollfigurer. Vem var jag? Jag önskar att jag kunde säga att jag var Miep, kvinnan som riskerade livet för att skydda de utsatta. Det var och är jag inte. Jag är ganska feg. Men vi behöver inte riskera livet för att ge människor skydd.
Vi gör plats i vårt hem. Vi har gjort det förut. Jag är inte Miep, men jag vägrar vara en liten lort. Jag tillhör dem som tycker att det är ganska lätt att leva med andra människor nära in på, jag har ganska svårt att sitta i möten, rådda runt och organisera. Någon kan göra de sakerna bättre. Andra kan skänka lite mer pengar. Baka bullar. Hålla kurser i SFI, läsa läxor eller vara god man. Inget är fulare eller finare än något annat. Alla gör helt enkelt det som är mest rätt för just dem, det viktiga är att vi gör något. Betala skatt och inte gnälla så förbaskat räcker faktiskt långt.
Det vore förödande om vi trodde att vi inte kan mer än så här. Jag tror något annat också. Jag tror människor mår väldigt bra av att verka i ett sammanhang. Jag är med i en Facebook-grupp som Studiefrämjandet har för att underlätta i arbetet på asylboenden. Där görs omöjliga saker varje dag. Problem blir lösta. Där finns all den beslutsamhet, den självsäkerhet och det ledarskap som saknas bland politikerna sjust nu. Det är den grupp på Facebook som gör mig lyckligast. Forskning har visat att känslan av meningsfullhet och betydelse betyder enormt mycket för upplevelsen av lycka. Man växer inte genom att undvika svårigheter, man växer genom att övervinna dem. Vuxna som klagar över curlade barn, gör just nu det bästa för att curla för sig själva.
Jag är inte rädd för människor på flykt. Det gick över så fort jag träffade tillräckligt många. Jag är rädd för att leva i ett rikt och säkert land som så snabbt inkompetensförklarar sig självt. Ett land utan rakryggade ledare som säger: ”Det blir lite tufft, men vi fixar det!” Men jag är allra mest rädd för vad som händer när föräldrar förlorar klangen i sin röst när de berättar sagor för sina barn. Och det gör vi när vi innerst inne vet att vi förverkat rätten till dem. För att vi har valt att vara små lortar.