Lugnet före racet

Idag höll jag på att inte komma hem efter jobbet eftersom vår omvärldsförbindelse fallerade. Eftersom det inte är första gången jag tvingas dumvänta för att ta mig hem tog jag det rätt lugnt. 2 timmar räknade jag med att få vänta, minst. Så jag strosade in på ICA, funderade på middagen. Fisksoppa, tänkte jag. Makade mig motfiskdisken, tog en lapp. Väntade tålmodigt. Jag hade ju ingen brådska direkt.

Men så ringde J, min polska arbetskamrat. Hennes man hade tagit bilen in, ville jag åka med hem? Jo, klart jag ville. “Men jag ska handla, ge mig tio minuter!” väste jag. Och vad fan ska jag ha? Vad ska vi äta? Pling, så blev det min tur i fiskdisken. “Jag ska ha…Öööööh, jag skulle vilja ha…” pep jag och stirrade vindögt i fiskdisken efter någonting överhuvudtaget. “Torskrygg, det tar jag!”

Jaha, ingen koll där på var den var fiskad, hur den var fiskad och så vidare. Medveten konsument är svårt att vara med en bil väntandes utanför, och anledningen till att det blev just torsk vet jag inte. Den låg där, okej?

Men vad till? Jag rejsade mellan hyllorna, halkade nästan på några utspillda gelehallon vid lösgodiset och fullbordade handlingen på sju minuter blankt. I korgen hade jag allt som var grönt och var lättplockat: purjolök, zucchini, fänkål. Samt creme fraiche. Jag kastade mig in den väntande bilen med andan i halsen. Eftersom J är mycket polsk och mycket cool och hade en sjuk sjuåring ensam hemma gjorde hon en rivstart, en u-sväng och körde mot rött ljus. Men jag kom i alla fall hem, till skillnad från alla de på andra sidan Tappströmkanalen.

Recept? Kanske i morgon, om inte helgarbetet tär för mycket på mig.