Mad men och maten

Med hopp om att ni är för dästa efter julmaten för att läsa om mat slappar jag i soffan, ety jag fick första säsongen av Mad Men av Magnus i julklapp.

Och vi är båda fast. Visserligen är jag nog så lateadopter som man kan bli, men när folk kramar sönder något – vare sig det är HBO-serier, senaste it-romanen eller ipaddor – är min naturliga reaktion att envist vägra. Inte för att vara märkvärdig, utan snarare för den här skräcken jag alltid burit inom mig att Inte Fatta Grejen och därmed avslöja mig själv som lite dummare eller åtminstone lite tråkigare än alla andra.

Men jag fattar grejen. OM jag fattar grejen! Att en tid som bara är femtio år bort kan te sig så avlägsen (alltså, man fick ju röka överallt. Och dricka sprit på jobbet, i alla fall som man) men samtidigt så välbekant. Jag skulle kunna förlora mig i feministiska analyser här i säkert någon spaltkilometer, men jag tror att jag passar för den här gången.

Många har hyllat Mad Men för den nästan autistiska autenciteten. Varenda litet örhänge och varenda cigarettpaket. Och för en passionerad matgalning som jag var det ren njutning att se maten: Sarah Lee-tårtor, fiskpinnar, hors d’euvres. Jag dog lilla döden när jag såg räkcocktailen i något av första säsongens tidiga avsnitt. Magnus blev minst lika tagen, så jag sprang ned och handlade räkor, champinjoner, burksparris, avocado et al. Sås på majonnäs, heinz chilisås och en gnutta cognac.

Ni behöver inget recept, you know the drill. Eller det intalar i alla fall mig själv, emedan jag tänker bänka mig framför nästa avsnitt av Mad Men nu.

Jag återkommer högst troligt med mer sextiotalsmat när jag sett fler säsonger. Och i morgon ska jag laga hargryta som jag nog kan tänka mig att blogga.