Maj, jag måste lämna dig

Jag såg göken ikväll. Kan det ha varit 25 år sedan sist? Jag cyklade en kvällsrunda i det gamla odlingslandskapet och stannade till när jag hörde det där välbekanta kokoandet. Göken satt i toppen av en stor ek bara tiotalet meter bort. På så nära håll är ljudet minst sagt mäktigt, och jag kunde tydligt se det vattrade bröstet och de hängande vingarna. Efter en stund fick den sällskap. En skogsduva kom flygande och slog sig ner på grenen intill, i kuttrande vänskaplighet som det såg ut. Göken misstyckte (hela eken att sitta i och så måste du prompt…) och gav sig iväg, som om den skjutits iväg med pilbåge – inte visste jag att göken var så ohyggligt snabb!

Jag såg annat än göken på min cykelrunda. Ekarna stod i täta mattor av vitsippor (enligt min fyraåring finns fler vitsippor än stjärnor på himlen) och ramslöken var beredd att låta sina späda blommor se världen. I kohagarna stod enorma kolosser av någon köttras och bligade efter mig medan mularna malde, och fåren verkade redan ha somnat till.  Mina ögon letade murklor i fjolårsgräset.

Det var rart ute ikväll, men i maj går det att kliva ut var som och när som och se något vackert. Det börjar med blåsippor och vitsippor i full blom och slutar med gullvivor och liljekonvalj. Toppmurklor, vårmusseroner. Och alla dessa långa, ljusa kvällar där taltrast och koltrast skriker sig rusiga. Maj är väckelse, extas och lovsång och naturen tar höjd inför förfallet.

Under dagen hade det regnat lite grand och det låg rå luft över gärdena, som om underjorden släppt ut en suck inför all skönhet. Det var då en försmak av det stora vemodet rullade in. Stynget i hjärtat, det blir inte bättre än såhär. Inte förrän nästa år, förstås.